Det är de små sakerna vi gör varje dag som spelar stor roll för vår hälsa

Även om jag har gjort en del ganska drastiska förändringar i min livsstil för att ge min kropp justa förutsättningar att hitta tillbaka till sin naturliga balans och läka, så tror jag att de är de små sakerna vi gör varje dag som gör störst skillnad.

Det hjälper inte att äta bra mat ett par dagar i veckan om vi äter skit de andra dagarna. Det är inte den där milen som blir sprungen en gång i månaden som påverkar din hälsa utan den där halvtimmen av fysisk aktivitet du får till varje dag som gör underverk. Det är inte vilan du får på semestern som hjälper mest när du inte sover ordentligt under veckorna eller aldrig stannar upp och låter själen får komma ifatt. Att ta hand om sig själv handlar inte om att gå på spa en gång om året utan om det du tänker och känner om dig själv varje dag.

För att hjälpa till på traven har jag skapat en julkalender på Instagram där jag varje dag, från och med imorgon och fram till jul kommer att lägga ut enkla men kraftfulla holistiska hälsotips, där både kropp, själ och sinne får vara med. Sök upp mig där under @helenaonneby! 

 
Med all min kärlek,

Helena

Att skriva brev

Jag har alltid varit en brevskrivare. Eftersom jag älskar skrivspråket så har det alltid varit ett naturligt sätt för mig att uttrycka mig. Jag har haft många brevvänner genom livet och oavsett om det har varit handskrivna brev, vykort, fax eller mail så har jag fått formulera mina tankar och känslor genom orden. 

För några år sedan började jag använda brevskrivandet som ett eget bearbetningsverktyg, bara för mig. Jag har skrivit brev till personer jag varit besviken på men velat förlåta, utan att någonsin skicka iväg dem. Jag har skrivit brev till personer som inte längre finns kvar i den här mänskliga erfarenheten, men som jag inte kommunicerat klart med. Jag har skrivit brev till mitt framtida jag att läsa vid ett specifikt tillfälle eller vid en speciell händelse. Jag har skrivit brev och eldat upp. Jag har skrivit små vykort med ”kom-ihåg” till mig själv och gömt i mitt hem för att sedan hitta veckor, månader eller år senare. Jag har skrivit brev till mina känslor, för att förstå, förlåta eller ära dem. 

Jag läste nyligen Elizabeth Gilberts fantastiska bok Big Magic – Creative living beyond fear, där hon har skrivit ett brev till rädslan som är så fantastiskt att jag vill dela det med er;

”Dearest Fear; Creativity and I are about to go on a road trip together. I understand you’ll be joining us, because you always do. I acknowledge that you believe you have an important job to do in my life, and that you take your job seriously. Apparently your job is to induce complete panic whenever I’m about to do anything interesting – and, may I say, you are superb at your job. So by all means, keep doing your job if you feel you must. But I will also be doing my job on this road trip, which is to work hard and stay focused. And Creativity will be doing its job, which is to remain stimulating and inspiring. There’s plenty of room in this vehicle for all of us, so make yourself at home, but understand this: Creativity and I are the only ones who will be making any decisions along the way. I recognize and respect that you are part of this family, and so I will never exclude you from any of our activities, but still – your suggestions will never be followed. You’re allowed to have a seat and you’re allowedto have a voice, but you are not allowed to have a vote. You’re not allowed to touch the road maps; you’re not allowed to suggest detours; you’re not allowed to fiddle with the temperature. Dude, you’re not even allowed to touch the radio. But above all else, my dear old familiar friend, you are absolutely forbidden to drive.”

Skriv brev. Till dig själv, till andra, till dina känslor, till framtiden. Få ut det som behöver komma ut; lättnaden som kommer sen är underbar! 
 
Med all min kärlek,

Helena

Våra tankar talar tydligare än våra ord

Vi brukar ju säga att vårt agerande talar högre än våra ord, men jag tror att även våra tankar talar högre än våra ord. Vi blir det vi tror på och de tankar vi om och om igen upprepar i vårt inre kommer förr eller senare att manifesteras i våra liv. 

Jag försöker hela tiden observera min inre dialog och ibland märker jag att jag säger saker till andra som inte alls överensstämner med min inre dialog. Jag kan prata med andra om vikten av att ta hand om sig, vara snäll och visa kärlek till sig själv och andra. Samtidigt talar mina tankar om vilken skit jag är, allt jag inte klarar av och hur dumma i huvet alla andra är. Det tar inte lång tid att upptäcka att det är tankarna som manifesteras i mitt liv. 

Lyssna till din inre dialog. Vad intalar du dig själv och hur blir det till slut uttalat i ditt liv? Kan du välja om?  

 Med all min kärlek,

Helena

Din kropp förväntar sig det du stoppar i dig

Det tar lite tid för våra smaklökar att förändras och åter lära sig vad kroppen behöver för att förbli eller bli hälsosam. Om du har ätit mycket skräpmat och massor av dåligt fett, salt och socker så är det det din kropp kommer att skrika efter och den mat som faktiskt är bra för dig smakar inte alltid så bra i början.

Jag erfar det här när jag ändrade min diet. Den mat jag åt första sommaren var verkligen inte så särskilt upphetsande. (Delvis förstås för att jag inte var van att tillaga den typen av mat.) Mina smaklökar längtade efter salt, socker och transfetter och de hittade inte det i min nya diet så jag kände mig faktiskt ofta ganska besviken på det jag åt. Det tar ungefär åtta veckor att bli av med ett beroende och kalibrera den inre termometern så när du försöker förändra din diet så förvänta dig inga mirakler första dagen.

Idag är det en helt annan grej för mig. Min favoritmat brukade vara pasta med köttfärssås och ketchup men har ändrats till zuccinipasta med tomater och tahinidressing. Jag brukade verkligen längta efter godis men idag tar det bara en blick och min kropp skickar en stark signal; ät inte det där! När jag sötar min smoothie med banan tycker jag ofta att det smakar för sött. Jag kan verkligen längta efter kål eller spenat när jag varit utan det några dagar på grund av resande och det är den mat jag brukade äta som ett nödvändigt ont i slutet av min måltid. Det är inte helt ovanligt, när jag bjuder på en raw food dessert, att jag får reaktionen Det är gott, men som att någonting saknas och då handlar det ofta om det processade sockret eller de tillsatser som används i vanligt godis som smaklökarna längtar efter.

Det är verkligen värt det att gå igenom invänjningsprocessen och jag skulle inte för mitt liv vilja gå tillbaka till hur jag brukade äta eftersom min hälsa, min energi och mitt liv har förändrats så otroligt mycket till det bättre. Min rekommendation till alla är att börja långsamt, börja med att lägga till istället för att ta bort och ge det tid och din kropp kommer till slut berätta för dig vad den faktiskt behöver och mår bra av. 

 
Med all min kärlek,

Helena

Observera istället för att absorbera

Det är så lätt att bli upptagen av allt som händer runt omkring oss. Nyheterna som fokuserar på allt det negativa, människor som dömer och förtalar, rädslan som kryper sig på. Det är så lätt att dras med i det där. 

Jag har ett litet mantra jag använder ibland: observera istället för att absorbera. Jag väljer själv vad jag släpper in, vart jag vill rikta min energi. När vi absorberas förlorar vi vår handlingsförmåga och möjliget att välja kärlek istället. När vi observerar kan vi se mönstren, skilja ut rädslan och göra kloka val utan att förlora vår energi.

Prova, nästa gång du hamnar i världsligt kaos, observera istället för att absorbera.  

 Med all min kärlek,

Helena

Våga vara med det som sker, men välj kärlek

Det är mycket som skrämmer och stressar upp i vår närhet just nu. Även om vi alla vet att liknande händelser sker ofta längre bort så känns det oftast mer akut och läskigt när det berör oss själva och vår vardag. Oavsett vad vi tycker om det så är de flesta av oss begränsade till att reagera starkast på det som är närmast så jag tror inte att jag är ensam om att känna mig rädd och orolig. Så här försöker jag hantera det som händer;

1. Känn känslorna. Oavsett vilka känslor det är som bubblar upp när jag hör nyheterna, läser sociala medier, ser saker runt omkring mig så försöker jag att inte skjuta bort dem. Våga stanna upp och känn dina känslor, de är inte farliga, de gör dig mänsklig och forskning visar att om vi fokuserar aktivt på dem i 90 sekunder så avtar de. Känslor vi trycker undan ligger kvar och lurar, stressar vårt system, skapar inflammation och skuggar vår tanke- och handlingsförmåga. Blunda, känn var känslan sitter i kroppen och andas dig igenom den.

2. Välj kärlek, om och om och om igen. Det finns dem som försöker skapa skräck genom det som sker, för att det är den värld de själva lever i. Även om det är naturligt att bli rädd, så länge vi inte är i livsfara just nu, så behöver vi välja kärlek istället. När vi väljer att fokusera på det som är gott, väljer att se det vackra i varje människa och kraften i vår kollektiva välvilja så höjer vi inte bara vår egen energi utan även alla runt omkring oss. 

3. Bevisa för dig själv och andra att kärleken är starkare. När du känt dina känslor och valt kärlek igen, när du reagerat, då är det dags att agera. Det är så lätt att fastna framför nyheterna, sprida rädslan och bara gå omkring och prata om hur hemskt allt är. Världen blir vad vi gör av den. Väljer vi kärlek så är det kärlek vi kommer att uppleva och det är också den kraften vi behöver sprida. Le mot alla du möter idag, skänk pengar, hjälp till på en flyktingförläggning, ta kontakt med någon som är ensam, håll upp dörren för den som kommer efter, hjälp någon som behöver hjälp, starta en insamling, kramas, oavsett vad du väljer att göra för att sprida kärlek och höja energin, gör det! Det är allas vårt agerande varje dag som skapar den här världen. 

Det som inte är kärlek är bara rädsla, men kärleken är och kommer alltid att vara den största och starkaste kraften, välj den idag och alla dagar. 

 
Med all min kärlek,

Helena

Belöningen för vårt arbete är inte vad vi får utan dem vi blir

Personlig utveckling har verkligen varit en av mina favorit fritidsintressen de senaste åren. Kanske är det lite galet att kalla det för intresse när det egentligen handlar om ett livstilsval. Jag blir aldrig klar och det är det som är så fantastiskt. 

Men visst kan jag ibland tröttna på all j.vla självförbättring hela tiden, tröttna på analys mode. Då behöver jag ta en paus, fokusera utåt tills jag längtar inåt igen. 

Jag tror inte att någon av oss gör det för att uppnå en viss status, få vissa privilegier eller gagna ekonomiskt. Då är det egot som talar. Vi gör det för att hitta balans, ro, tillit, kärlek och acceptans. Vi gör det för att när vi älskar och accepterar oss själva, först då kan vi älska och acceptera någon annan, villkorslöst. 

Bli den du är. 

 Med all min kärlek,

Helena

Ta ut glädjen i förskott, det värsta som kan hända är att du varit glad i onödan

Jag har verkligen haft en komplicerad relation till hoppet. För mig är det depressionens motsats. När hopplösheten griper tag, kan det kännas som att det inte finns så mycket att leva för, när vi inte längre hoppas, på någonting. Jag vet också det exakta tillfälle då jag tog mig ur den depression jag hade i tidiga tjugoårsåldern, det var när hoppet återvände. Det slog ner i mig som ett blixtnedslag.

Även efter min depression hade jag och hoppet en lite knagglig relation. Jag kunde hoppas och hoppas att jag var på väg att bli bättre när jag var sjuk men så snart en läkare sa åt mig att så inte var fallet så blev jag förbannad, både på hoppet och på mig själv. Det kändes som att det var längre att falla ju mer jag hade hoppats. Nu vet jag att det inte handlade om ett illojalt hopp utan om att jag lät någon utanför mig själv diktera mitt liv. Jag tror också att mitt envisa hopp var en av de viktigaste byggstenarna i mitt tillfrisknande.

Jag försöker ha en annan relation till hoppet idag. Jag låter det blomstra och föder det ständigt med härliga fantasier så att det aldrig behöver hungra. Jag vet förstås inte om det kommer att bli precis så som jag hoppas, men jag litar på att det i så fall finns en ännu bättre plan för mig och det värsta som kan hända är ju att jag varit glad i onödan. Och det är inte så pjåkigt tycker jag.  

 
Med all min kärlek,

Helena

Vad är du villig att ge upp för att få det där du säger att du vill ha? 

Att välja är också att ge upp. Om du vill bo i det där huset så behöver du prioritera det som tar dig närmare ditt mål. Och välja bort annat som tar av din energi och tid. För att kunna hitta ditt drömjobb behöver du välja att utforska och prova på, för att komma närmare ditt svar. Och ge upp om rädslan att misslyckas på vägen.

Jag tycker jag ser det här så ofta, både hos mig själv och andra. Vi säger oss vilja ha x, y och z, men vi är inte villiga att göra det som krävs för att komma närmare vårt mål. Och kanske är det så, det är först när smärtan att stå kvar överstiger rädslan att ta ett kliv som vi kommer i rörelse? Jag tror att det stämmer i vissa fall men jag tycker det vore sorgligt om det vore regel snarare än undantag. 

Vad är det som skrämmer dig? Vad är det värsta som kan hända? Vad skulle du göra idag om du visste att du inte kunde misslyckas? För kanske finns inga misslyckanden, bara jättestora utvecklingssteg.  

 
Med all min kärlek,

Helena

Att välja kärlek framför rädsla

Jag har varit i en ”funk” de senaste veckorna. Längtat efter att skriva men har inte skrivit. Behövt en förändring men inte vetat på vilket sätt. Velat satsa mer på min grej men inte funnit energin. Kanske just därför att jag ägnat energin åt att förbanna mig själv över att jag inte kommit vidare.

Det är rädsla. Jag vet att det är rädsla, eftersom det inte är kärlek. Så jag väljer om. Jag väljer kärlek. Att lyssna till min inre dialog, förlåta och välja om. Hela tiden. Allt är som det ska. Precis just nu. 

Det häftiga som händer när jag accepterar, förlåter och väljer kärlek är att rörelsen framåt sker av sig själv. När jag släpper taget försvinner motståndet som i ett trollslag. Jag är på väg åt precis rätt håll, du med.   

Med all min kärlek,

Helena