Det finns en lärdom i varje situation

Det är min fasta övertygelse att vi är här för att lära, för att utvecklas och hjälpa andra att göra detsamma. Det innebär att det finns något att lära i varje situation och varje relation. Att välja det här förhållningssättet gör det så mycket enklare att förstå och hantera allt som händer i våra liv.

Jag ”kämpar” just nu med en utmanande relation i mitt liv. När jag glömmer bort att den här personen är en av mina viktigaste läromästare så blir jag lätt arg, besviken eller sårad och jag vill inget annat än att be hen dra åt pipsvängen och lämna mig ifred. Men, så kommer jag på att hen ju faktiskt har en massa att lära mig och jag får lättare att förhålla mig till personen. Jag kommer ihåg att mitt värde är konstant oavsett vad hen tycker vilket gör att jag kan hålla en hälsosam distans. Samtidigt kan jag känna tacksamhet för att hen hjälper mig att få syn på mönster jag behöver jobba med. 

Om livet bara skulle bestå av vita fluffiga moln, härliga situationer och harmoniska relationer så skulle vi inte utvecklas lika mycket. Och ärligt talat tror jag nog att vi skulle tycka att livet var rätt så tråkigt. Livet är som ett andetag. In- och utandning. Det vackra med det svåra. Acceptera det och se lärdomarna. Tacka läromästarna i ditt liv, de jobbigaste lär oss ofta mest.  

 
Med all min kärlek,

Helena

Vår livsstil håller på att ta livet av oss

Det finns en anledning till att fler och fler blir sjukare och sjukare. Att autoimmuniteten ökar, att allergier är en självklarhet för många, att forskarna har prognostiserat att varannan svensk kommer att få cancer under sin livstid år 2050 och att influensaperioderna blir längre och intensivare. Det är inte slumpen. Det är inte dålig karma. Anledningen är vår livsstil. 

Ibland så blir jag förvånad över hur lite vi pratar om det här. Hur lite media rapporterar om det och hur lite energi vi verkar ägna åt att stoppa trenden. Samtidigt finns det massor av fakta, information och potentiella lösningar att finna. Jag skriver om en del av lösningarna jag hittat när det gäller glutenmjölkköttsockerrädsla och stressmeditation och sanningen bakom mitt eget läkande

Det oroar mig att inte fler reagerar fortare. Det oroar mig att vi dag efter dag gör val som sakta tar död på oss. Jag vill inte vara någon domedagsprofet och jag är fast övertygad om att vårt förhållningssätt i sig kan göra oss friskare eller sjukare, men jag har ändå ett behov av att höja min röst kring frågorna. 

Var VD i ditt eget liv. Läs på. Lär känna din egna kropp. Lita inte blint på det som står i media. Lite inte blint på det din läkare säger. Lyssna inåt. Ta inte alltid en tablett för att maskera din kropps signaler. Ät sånt som stärker din kropps försvar. Undvik sånt som bryter ner det. Finn vägar till återhämtning, till lugn och ro. Lita på din inte visdom. Lyssna på magkänslan. Ifrågasätt reklamen. Ta ansvar! 

 Med all min kärlek,
Helena

Vem är det som reagerar?

Vi är alla ansvariga för våra tankar, känslor, ageranden och reageranden. Vilket inte alltid nödvändigtvis betyder att vi tar vårt ansvar för det. Bristen på ansvar ofta handlar om bristen på insikten att vi faktiskt kan ta ansvaret, att vi faktiskt är något annat än våra tankar, känslor, ageranden och reageranden. Jag tror de flesta är med på att vi är ansvariga för våra handlingar, hur vi agerar, och att vi kan välja dem. Men vi identifierar oss så starkt med vad vi känner och tänker och därmed  också hur vi reagerar att vi tror att det är utom vår kontroll. Det vi tror oss inte ha kontroll över är svårt att ta ansvar för.

Framför allt känslor och reaktioner är instinktiva. Den första impulsen kan vi ofta inte styra över, men, med lite övning kan vi bestämma vart det tar vägen sen. 

När jag märker att jag ”övermannas” av en väldigt stark känsla eller reagerar på ett sätt som jag inte riktigt förstår eller önskar så brukar jag ställa mig frågan; Vem är det som reagerar nu? Bara genom att ställa frågan så känner jag att jag kan distansera mig lite. När jag sedan finner svaret så kan jag välja en mer förstående och förlåtande inställning till mig själv och min reaktion vilket automatiskt minskar dess påverkan på mig. Oftast så är det en mycket yngre version av mig själv som känner sig sårad, ogiltigförklarad, åsidosatt eller trampad på och då reagerar jag utifrån en, säg, åttaårings perspektiv. Ibland är det mitt ego som känner sig förnedrad, hotad, förminskad eller mindre värd och då behöver jag skifta fokus till mitt sanna jag där jag kan landa igen, tryggt och lugnt. 

Jag säger, som vanligt, inte att det är lätt, jag säger att det är möjligt. Nästa gång du reagerar starkt och kanske irrationellt i en situation, fråga dig själv; Vem är det som reagerar nu?  

Med all min kärlek,

Helena


Vi kan reglera vår egen energi

Vi skyller oftast på tidsbrist i våra liv när det egentligen handlar om brist på energi. Om bara energin räckte längre tror jag att vi skulle kunna göra mer av det vi behöver och vill. Men hur reglerar vi då vår egen energi? Genom att göra mer av det som fyller på vår energi och mindre av det som förbrukar vår energi. Enkelt 😉

En del är fysisk. För att optimera vår energi behöver vi;

1. God sömn. 7-10 timmar beroende på vem du är och helst ska vi sova mellan 22 – 01 för att bäst återhämtning.

2. Bra mat. Näringsriktig mat med regelbundna mellanrum, 3 huvudmål och mellanmål däremellan. Fokus på mat från växtriket och undvikande av socker, gluten, mjölkprodukter, rött – och fläskkött som sätter igång små inflammationer i kroppen som kräver en massa energi av oss.

3. Rörelse. 30 minuter om dagen där pulsen går upp och ett par pass i veckan där musklerna tröttas ut. Genom träning fyller vi på med cannabionoider vilka ger oss välbefinnande och höjer vår energi och får dessutom utlopp för kortisolet som annars stjäl vår energi.

4. Stresshantering. Att göra tusen saker samtidigt, att rusa från det ena till det andra och aldrig riktigt vara närvarande och lugn där vi är förbrukar förstås massor av energi. 

5. Lära känna oss själva. Punkterna 1-4 gäller för alla men det finns också mycket som är unikt för just dig. Vad får dig att lysa upp? Vilken aktivitet kan du slukas upp av i timmar och helt glömma bort tiden? När känner du dig som mest levande? I vilka sammanhang och med vilka personer känns det som att du ”sitter på laddning”? Gör mer av det!

Regleringen av vår energi sitter förstås också mycket i vårt huvud och de känslor vi ger utrymme i våra liv. Jag har hört många vittna om att de år ut och år in har känt sig trötta och hängiga och aldrig riktigt utsövda även om de gjort allt rent fysiskt för att reglera sin energi. Samtidigt går de och bär på bitterhet för en gammal oförrätt, vägrar förlåta någon från de förflutna eller ägnar otroligt mycket tid åt att oroa sig för framtiden och förutsätter att det mesta kommer att gå åt pipsvängen. När vi ägnar nästan all vår energi på självhat, att om och om berätta för oss själva att vi inte är värda någonting och att någon snart kommer att upptäcka det och att vi då kommer att bli ensamma och utstötta. Det är klart vi blir trötta!

Först när vi har hittat sätt att släppa taget, att förlåta, acceptera eller vara mer i nuet, då känner vi att energin kommer tillbaka. Vi vaknar utsövda på morgonen, blir friskare och känner att vi har energi över till att göra det vi älskar. 

Har du koll på vart din energi tar vägen? Vet du vad som är energitjuvar i ditt liv och var du tankar energi?  

 Med all min kärlek,

Helena

Gör dig inga bekymmer (det räcker med dem som finns)

Min farfar brukade säga att oro är som att gå uppför berget två gånger och jag håller verkligen med honom. Det betyder inte att det är lätt att inte göra det. Oro kommer ifrån rädsla och de båda har förstås en viktig funktion för vår överlevnad, men ingen av dem är så viktiga som vi ger dem utrymme. Att oroa sig för ett möte på jobbet eller hur det ska gå med världen ger ju inget värde i sig, för någon. Det är först när vi kanaliserar oron till något konstruktivt som den hjälper någon över huvud taget. Om vi bara tänker gå omkring med en vag känsla av oro som stjäl vår energi så behöver vi lära oss ett sätt att hantera den. 

Jag använder ”orostimmen” ibland. Då avsätter jag särskild tid för att vara med oron, jag går in i känslan på riktigt, låter den uppfylla mig och så skriver jag av mig alla känslor, tankar och förnimmelser som kommer upp. Att bara skriva ger en befrielse och ibland dyker det upp saker i mitt flow-skrivande som jag faktiskt kan göra något åt, då agerar jag på det och släpper taget om resten. Min mindfulnessträning hjälper förstås också till att hantera oro. Att landa i nu, se utan att döma. Acceptans. Tillit. Släppa taget. Andas. 

Vårt liv här är inte för evigt. Vi väljer vart vi ska lägga vår energi och att skapa problem av sådant som inte finns är definitivt ett slöseri med den. 

 Med all min kärlek,

Helena

Agera på det sätt du vill känna

Det här är en påminnelse om det jag skrev om julkalendern på Instagram (@helenaonneby) och här under lucka #21. Act how you want to feel. 

Vi kan bestämma hur vi ska känna och må, vi är inte alltid offer för omständigheterna. Det är inte de som är lyckliga som är tacksamma utan de som är tacksamma som är lyckliga. Vi kan styra vår uppmärksamhet, sätta tonen för hur vår dag ska bli och alltid komma ihåg att det är det som vi fokuserar på som växer och får ännu mer utrymme i våra liv. Vilka val gör du idag?

För mig kan det handla om att byta om till träningskläder för att känna mig träningssugen, ta en danspaus om jag behöver höja min energi eller le mot mig själv i spegeln om jag känner mig låg. Det handlar inte om att fly från obehagliga känslor som behöver kännas. Att agera som om vi redan vore där handlar om vilken känsla vi går omkring med i vår vardag; på väg till- och från jobbet, när vi äter frukost, sorterar tvätt, borstar tänderna, alla de miljontals ögonblick då vi har ett val att vara i hög eller låg energi. 

Om du inte redan gjort det, prova! Ta hoppsa-steg till ett jobbigt möte och upptäck att mötet blev riktigt roligt och effektivt. Krama om någon du känner dig irriterad på extra länge och känn hur irritationen rinner av dig och ersätts av förståelse. Ge dig själv en fotmassage när du känner dig besviken över en egen prestation och märk hur din medkänsla med dig själv växer.  

 Med all min kärlek,

Helena

För att kunna släppa smärtan behöver vi först våga möta den

Jag tror att vi ofta är så rädda för smärta att vi orsakar den själva. Vi är så rädda för att möta det som gör ont att vi hittar på alla möjliga kreativa sätt att undvika den. Missbruk och olika typer av beroenden är typiska exempel på strategier vi tar till för att döva våra känslor. 

Men konsekvensen är att vi skapar ännu mer smärta genom vårt undvikande och avledande. Vissa blir till och med så identifierade med smärtan det innebär att undvika smärta att det blir ett normaltillstånd, det tillstånd som känns tryggt. 

Jag ser en tydlig bild framför mig, där jag går fram till det som gör ont, tar tag i det för att först då kunna släppa taget och bli fri. Det är först när jag tar komandot över det som gör ont, vågar hålla i och granska, utforska och lära, sen kan jag släppa. Jag kan inte släppa taget om något jag inte håller i. 

Vilken smärta undviker du? Vilka beteenden tar du till för att slippa ta tag i det? Vågar du prova att möta, ta tag i, för att sedan kunna släppa taget? 

 Med all min kärlek,

Helena

Vad de döende ångrar

Jag gissar att de flesta av er hört talas om boken av Bronnie Ware (The five regrets of the dying) men jag tycker att de passar bra som en påminnelse så här i början på ett nytt år. Bronnie jobbade som skötare inom paliativ vård i många år, där hon umgicks med och tog hand om människor som snart skulle dö. Det här är de vanligaste saker personerna ångrade;

1. Jag önskar att jag hade haft modet att leva ett liv sann mot mig själv, inte det liv andra förväntade sig av mig.

2. Jag önskar att jag inte hade jobbat så hårt/ mycket.

3. Jag önskar att jag hade haft modet att uttrycka mina känslor. 

4. Jag önskar att jag hade hållit kontakten med mina vänner. 

5. Jag önskar att jag hade tillåtit mig själv att vara lyckligare. 

Det här är ditt liv, du vet väl om det? Vad är viktigt för dig? Gör du val idag som kommer göra dig stolt och glad när livet är slut? Det är ingen annan som kan göra valen åt dig, som kan leva ditt liv.  

 Med all min kärlek,

Helena

Medveten och omedveten rädsla

Jag tror att det finns två grundtillstånd. Det ena är Kärlek. Det andra är rädsla. De är inte varandras motsatser. Men jag tror att det som inte är Kärlek är rädsla och vice versa. Framför allt tror jag att detta gäller i förhållande till andra människor. Om jag inte agerar i Kärlek gentemot en annan människa så agerar jag i rädsla. Rädsla för att bli bortvald, för att förlora ansiktet, för att visa mig svag, för att bli sårad. 

Jag tror också på två av mina favorit one-liners: 

If you’re not scared a lot, you’re not growing very much.

If you’re not in mortal danger, fear is a compass showing you where to go.

Det kan verka motsägelsefullt men jag tror att jag har kommit på skillnaden. 

Den ena rädslan är identifierad och medveten, den andra omedveten. Det är den omedvetna rädslan som får oss att såra andra människor eller att inte välja Kärlek. Vi känner inte rädslan och därför räds vi rädslan som är förklädd i något annat. 

Den medvetna rädslan hjälper oss att utvecklas, den utmanar våra gränser och vi växer när vi möter den. Det är den som säger åt oss att fly för livet när vi ska göra en presentation på jobbet eller slåss när vi ska göra något kreativt. Det är den medvetna rädslan vi kan resonera med; Jag förstår att du tror att jag är livsfara, och jag uppskattar att du tar ditt jobb seriöst, men jag ska bara hålla en presentation så du kan lugna ner dig.

Håller du med? Hur ser du på skillnaden på rädslan som får oss att agera icke kärleksfullt och rädslan för att utvecklas? 

 Med all min kärlek,

Helena

Att våga ger självförtroende

Hur många drömmar och planer går du och bär på i väntan på att du ska få självförtroendet att agera? Hur många gånger har du tänkt att; när jag har beviset för att jag klarar det, då ska jag göra det? Jag vet att jag har. Många gånger.

Men jag tror vi har fått det om bakfoten. Det är när vi tar steget, när vi vågar, det är då självförtroendet växer. Vi kommer inte att få det genom att vänta in det, vi får det genom att agera. Det säger ju sig själv att vi inte kommer veta att det gick förrän vi provat. Vi kan bara ha tillit. Och ju oftare vi har tillit och hoppar, desto mer växer vår tro på oss själva, på att vi kan. 

Jag ska våga ännu lite mer i år. Göra något varje dag som utmanar mig lite extra. För att jag vet att det är när jag gör det, det är då jag växer. Och helt plötsligt märker jag att det som tidigare var i min stretchzon och kändes läskigt, nu har hamnat i min komfortzon och känns helt naturligt och tryggt. Det är att utvecklas. Att förstora sitt handlingsutrymme och tro på vad som är möjligt. Det är på det sättet vi förändrar världen.  

Det är ingen konst att vara modig om man inte är rädd.

 Med all min kärlek,

Helena