Konsekvensen av välfärdssamhället 

Jag jobbar i ett stort globalt företag och får ibland frågan; Hur kommer det sig att svenskarna är så mycket utbrända? Jag har aldrig riktigt haft något bra svar på det där men kan samtidigt observera hur mina kollegor i Frankrike eller USA jobbar 65-70 timmar i veckan utan någon egentlig semester, år ut och år in, utan att bli sjuka. Handlar det om läkare som sjukskriver för lätt? Det faktum att vi inte är lika beroende av våra jobb för vårt väl och ve som man är i många andra länder? Handlar det om att vi är så rädda för konflikter att vi blir otydliga vilket minskar känslan av kontroll hos individen? Ja, det finns många teorier men jag kom nyligen över nedan bild som jag tror kan vara en del av förklaringen. 

 
På y-axeln ligger traditionella kontra sekulära värderingar och på x-axeln överlevnad kontra självförverkligande, dvs hur högt upp vi ligger på Maslows behovstrappa. Sverige ligger högst upp i högra hörnet. Vi har trygghet, mat, tak över huvudet, utbildning och nog med pengar att åka på semester. Samtidigt har de flesta lämnat kyrkan och många är ateister och vårt samhälle och kultur ger oss enormt mycket frihet och inte särskilt mycket riktlinjer eller tydliga normer. För mig innebär det att vi har en förväntan på oss att göra något extraordinärt av våra liv utan någon helst vägledning i hur det ska gå till eller vad som är rätt och fel. Fantastiska nyheter och en enorm frihet kan man tycka, men även en enorm press. 

Att ha alla möjligheter att vara superlycklig och samtidigt uträtta stordåd kombinerat med en tro att det är var man och kvinna för sig själv i ett individualistiskt samhälle kan nog göra vem som helst utmattad. Många skulle nog önska att någon bara kunde berätta för dem vad de skulle göra/ välja/ vara, särskilt i tonåren. 

Jag tycker mig dock se en trend mot mer och mer andlighet, att människor söker mening och sammanhang. Kanske är det en nödvändighet. En annan strömning går samtidigt mot downsizing, förenkling, nedkoppling och närvaro. Kanske kommer Sverige ha en helt annan placering på skalan om några år, vad vet jag, men ibland tycker jag bara att det är skönt att ha en graf att luta sig mot.

Med all min kärlek,

Helena

Reflektion gör erfarenhet till kunskap

Hur ofta stannar du upp och reflekterar? Funderar över vad som hände? Vad du kände? Och vad du lärde? 

Det är reflektionen som är skillnaden mellan att bara erfara något, gå vidare och göra om samma sak igen och att faktiskt lära, utvecklas och flytta fram positionerna. Jag försöker avsluta varje arbetsdag med tre frågor; Dagens framgång? Dagens lärdom? Vad vill jag göra annorlunda imorgon? Det ger en skön punkt till den delen av dagen och det tvingar mig att fira mig själv samtidigt som jag ser till att jag lär av mina misstag och fortsätter utvecklas. 

När vi glömmer bort att reflektera är det lätt att fastna i ekorrhjulet, att slentrianmässigt leva vårt liv på autopilot. Dagar, veckor och år kan passera utan att vi riktigt lägger märke till det, utan att vi stannar upp och ser på vårt liv och ställer frågan; Är det så här jag vill ha det? För en sak ska vi komma ihåg, att om vi vill ha en förändring så är det vi själva som behöver skapa den. Ingen annan kan göra det åt oss. 

 
Med all min kärlek,

Helena

Prestationsprinsessan och jag

Vi har en ganska komplicerad relation, jag och min prestationsprinsessan. Någon sorts hatkärlek. Hon har pushat mig genom skolan, i yrkeslivet, i utveckling, fördjupning och breddning. Hon har hjälpt mig på många sätt. Men hon sätter också ofta krokben på mig. När jag ger bort min makt, till henne. Då kan hon verkligen sätta griller i huvudet på mig. Hon säger att jag inte duger. Att ingen bryr sig. Att jag måste kämpa hårdare. Hon påstår att jag inte förtjänar lugn och ro, bara vara. Hon klagar på mig när det blir för bra, för härligt, för skönt, då tycker hon det är dags att utsätta mig för prövning. Skapa utmaning där ingen finns.

Jag ser henne idag. Jag hör skillnad på hennes röst och min egen. Jag vet när det är hon, inte jag, som har tagit kommandot. Men jag har ännu inte alltid förmågan att hantera henne, att sätta henne på plats när det behövs, att ge henne en mindre framträdande roll i min orkester där jag är dirigent. (Och hon är bra på att kidnappa även den processen, göra den till prestation och krav, vilket ju direkt sätter henne i dirigentposition igen.)

Hon brukar också ofta påminna mig om vad ”folk” eventuellt kan tycka om vad jag gör eller inte gör. Hon tror att andra ska döma mig och kring det bär hon på mycket rädsla. 

Jag läste i Elizabeth Gilberts bok Big magic om en tjugo-nånting som hade pratat med en sjuttio-nånting om att hon oroade sig så mycket över vad folk skulle tycka om den hon var, det hon sa och det hon gjorde. Sjuttioåringen svarade någonting i stil med; I 20-30-årsåldern oroade jag mig för vad folk skulle tycka om mig, i 40-50-årsåldern bestämde jag mig för att strunta i vad folk tyckte och göra min grej oavsett, men det var först i 60- och 70-årsåldern jag insåg att folk inte tycker nånting alls om mig, alla har fullt upp med sig själva. 

Jag tycker det är klockrent. Jag tror det är sant. Så jag försöker leva i enlighet. Folk tycker inte så mycket alls. Och även om någon skulle göra det, så kan jag ägna en livstid åt att försöka göra alla nöjda och ändå inte lyckas eftersom jag inte kan läsa någon annans tankar, förstå deras presferenser, motivation eller förväntningar. Så, jag placerar min prestationsprinsessa någonstans långt bak där i orkestern. Hon får spela triangel, men bara när jag slår in henne. 

Sköna, lata dagar, jag älskar er! 

 
Med all min kärlek,

Helena

Jag har saknat er

Jag har bloggat i många år men det här är min första ”offentliga” blogg. Det var ett stort steg för mig att skriva under varje bloggpost med mitt egna namn. De första månaderna skrev jag på engelska för att kunna nå ut till fler (och kanske även för att hålla lite distans genom att undvika mitt modersmål), sen översatte jag allt till svenska efter vissa påtryckningar. Efter ett drygt halvår väcktes tanken på en hemsida, att kunna marknadsföra mina tjänster och skapa ett riktigt hem för bloggen. Så fort jag lanserat hemsidan så dog motivationen och inspirationen försvann. Bloggen hade blivit ett krav med en förväntan och min prestationsprinsessa blev alltför högljudd. Det tog ett tag att hitta tillbaka till lusten men när jag väl gjorde det och kom på varför jag håller på med det här så flödade texten igen, jag skrev min första föreläsning och började jobba med min första coaching klient. När jag har kontakt med mitt centrum, lever mer genom hjärtat och intuitionen och inte så mycket uppe i hjärnan, när jag lyssnar inåt mer än utåt, då finns inspirationen där, då är mitt syfte tydligt och motivationen driver mig framåt. 

Jag skriver för att jag älskar det. Jag skriver för att konsolidera de lärdomar jag fått hittills på min resa. Jag skriver för att det hjälper mig. Jag skriver för att det hjälper dig. Jag skriver för att det känns rätt. Jag skriver för att jag vet att det kommer att nå dem som behöver läsa det. Jag skriver för att det utmanar mig. Jag skriver för att det är roligt. Jag skriver för att jag behöver få skriva. Jag skriver mest för mig, i hopp om att det ska kunna hjälpa dig. 

Jag skriver inte för att bygga following. Jag skriver inte för att ösa ur mig x antal poster i veckan. Jag skriver inte för bekräftelsen. Jag skriver inte för att bli omtyckt. Jag skriver inte för att bevisa något för någon. Jag skriver inte för att vara duktig. Jag skriver inte för att det är ett krav. Men det är när jag börjar tro på något av det där som inspirationen är som bortblåst. Det är då jag tappar bort motivationen. 

Jag har på senare tid insett att det är okej att jag älskar mitt ”vanliga” jobb samtidigt som jag älskar att skriva, coacha och föreläsa. Både och. Jag behöver inte välja. Det blir också tydligare och tydligare att jag behöver ta små steg ut i stretchzonen för att hela tiden vidga min komfortzon. Det jag vågar idag kändes som en omöjligheten (total riskzon) för bara ett halvår sen. Jag växer och utvecklas, och vill gärna ha er med på resan. 

Just nu snurrar tankarna kring branding, större tydlighet, fler coaching klienter, lokal för föreläsningar, ny look, en facebook-sida och att blogga på både svenska och engelska. Vi får se. Jag låter det ta den tid det behöver. Jag litar på processen. Jag litar på mig. Jag litar på dig. 

Känner du igen dig? När lusten kvävs av prestation eller när yttre förväntningar får större utrymme än dina egna? Hur hittar du tillbaka?  

 
Med all min kärlek,

Helena

Bortom diskussionen om gener

Vi hör mycket om gener och att de bestämmer hur vår hälsa ska utvecklas under vår livstid. Mycket forskning läggs ner på att ta reda på vilka gener som leder till vilka sjukdomar men resultaten verkar entydigt peka på att det är mycket svårt att hitta några samband alls. Ny forskning visar till och med att vi kan förändra vår DNA. 

Jag har tidigare skrivit om att det är generna som laddar vapnet men vår livsstil som trycker på avtryckaren och jag tror att det är klokt att lägga vår energi på det vi har makt över, vår livsstil. 

Om du har en blomma hemma som håller på att vissna så kollar du troligtvis först om den har tillräckligt med, eller för mycket vatten. Nästa steg kanske är att tillföra näring till jorden eller flytta blomman från sol till skugga eller tvärtom. 

Samma sak gäller med oss själva. Om vi börjar må dåligt så gör vi klokt i att fundera över vår miljö och vår livsstil. Ställa oss frågor som; Har jag sovit ordentligt på senaste tiden? Dricker jag tillräckligt med vatten? Stannar jag upp och lyssnar in min kropp, lyssnar på dess signaler? Hur hanterar jag mina känslor just nu? Går jag och bär på rädslor eller oro som pockar på? Det är i svaren på dessa frågor vi hittar svaren, det är jag övertygad om. 

Oavsett om det handlar om en allvarlig sjukdom eller lite huvudvärk så behöver vi alltid börja med livsstilen. Däri ligger alla möjligheter till läkning, på riktigt.  

 
Med all min kärlek,

Helena

Nyfikenhet är nyckeln

Nyfikenhet är en av de finaste egenskaperna hos en människa tycker jag. Och en av de härligaste att uppleva. 

En av de sju mindfulnessprinciperna är en nybörjares sinne; att om och om och om igen se på världen som om den vore alldeles ny, som om det vore första gången vi erfar det vi är med om och det vi ser runt omkring oss. 

När jag är nyfiken så är jag också öppen för möjligheterna. Jag har inte stängt mitt sinne för det oväntade och jag använder mig inte av tidigare erfarenheter för att räkna ut hur det nu kommer bli. Jag är öppen. Jag är nyfiken. 

Jag väljer också att observera mig själv med nyfikenhet. Som en antroprolog. Nämen, se där, oj, vilken stark reaktion jag fick på den där händelsen. Eller Hoppsan, nu skiftade jag snabbt från kärlek till rädsla – jag undrar vad som triggade det? Eller lika gärna Vilken värme som helt plötsligt fyller hela min kropp, vilka är förutsättningarna för mig just nu?

Nyfikenhet sägs vara en av de viktigaste egenskaperna hos ”framgångsrika” människor. Oavsett hur vi väljer att definiera framgång så tror jag att det handlar om öppenheten, viljan att se olika möjligheter, att vända och vrida på saken med en nybörjares sinne, utan att på förhand veta vad jag kommer att finna. 

Hejja nyfikenheten! Hur kan du vara mer nyfiken idag? 

 
Med all min kärlek,

Helena

The only thing that can fill an eternal hole is the eternal

Jag har delat den här till höger och vänster de senaste månader för hag tycker att den är fantastisk. 

Jag har bevittnat det hos så många människor omkring mig och även hos mig själv. När allt vi tagit för givet tas ifrån oss och allt vi tagit för sanning blir ifrågasatt, då tvingas vi ställa oss de stora frågorna. Om vi vågar gå hela vägen så förändras vårt liv för alltid. Det är magi och ingenting jag någonsin skulle vilja vara utan.

”The most interesting moment in a persons life is what happens to them when all their certainties go away. Then who do you become. That’s the moment when the universe is offering up an invitation saying: Come and find me. However you have to. Because you’re empty now and let me fill you…. The only thing that can fill an eternal hole is the eternal.”

Har du varit där? Vad fann du?

Med all min kärlek,

Helena

Vad lämnar du efter dig?

Har du någon gång funderat över vad människor omkring dig säger om dig när du har lämnat rummet? Det kan vara en ganska obehaglig tanke för många av oss. Jag förespråkar inte att vi ska bry oss alltför mycket om vad andra ”tycker” eller att vårt mål ska vara att alla alltid ska tycka om oss, men vi kan lämna efter oss ett spår av rädsla eller kärlek hos alla människor vi interagerar med. Vilket är ditt spår?

Jag har skrivit tidigare om att  vara ljuset vi vill se i världen men det tål upprepning. Oavsett var du är, vad du jobbar med, vilka du umgås med, var i världen du befinner dig, så är din främsta uppgift att vara i ditt ljus och sprida det till andra. Om det ”smittar” eller inte är inte upp till dig, ditt jobb är att vara i ditt ljus. 

Fundera idag över vilken energi du är i och vilken energi du avger till människor omkring dig. Trycker du ner eller lyfter du upp människor? Om du går in i ett rum med låg energi, testa och se om du kan påverka den med din blotta närvaro. Sätt upp som mål att lämna varje sammanhang lite varmare, lite ljusare, lite mer kärlekfullt än du fann det och du kommer att märka hur ditt egna ljus växer.  

 
Med all min kärlek,

Helena

Våga lita på vägledningen

När jag ser tillbaka på mitt liv och de upplevelser jag haft, de människor jag mött, de platser jag varit på och de lärsomar jag fått blir jag alldeles tagen av mönstret jag ser. Jag skulle kunna skylla på tillfälligheter, på slumpen, men jag vet att det är mycket större än så, jag har blivit vägledd. 

Den där kursen jag tog när jag hade fått sparken där jag träffade den där personen som rekommenderade den där utbildningen där jag träffade en av mina själsfränder som berättade om det där retreatet där jag träffade den där mindfulnessläraren som gav mig så mycket att jag kom tillbaka igen och lärde känna den där raw food kocken som inspirerade mig att våga testa och hitta tillbaka till passionen i maten och höll den där cleansen där jag träffade mina meditationsänglar och den där inspiratören som skrev den där bloggen om den där holistiska hälsocoachen som nu är min coach. Ni vet alla vilka ni är. Det fanns en plan för allt detta och alla andra fantastiska ”sammanträffanden” i mitt liv långt innan jag själv kan se mönstret. Det finns också en underbar fortsättning som jag idag inte vet någonting om. 

Jag har tillit. Jag litar på magkänslan. Jag ber om vägledning. I A course in Miracles finns en fin bön jag ofta läser när jag känner mig vilsen och inte vet vilket mitt nästa steg är; What would you have me do? Where would you have me go? What would you have me say, and to whom? Svaren kan se ut på lite olika sätt men de kommer alltid. Ibland förstår jag det först senare, men jag märker att ju mer jag litar på vägledningen desto tydligare blir den. 

Litar du på att det finns en vägledning? Tror du att det finns en plan för dig? 

 
Med all min kärlek,

Helena

When you feel helpless, help someone

Citatet kommer från Aung San Suu Kyi som vann Nobels fredspris 1991. Vi hamnar alla i svackor, vissa dagar är tuffare än andra och ibland kan det kännas som att allt går emot oss. Det är, för de flesta av oss, en del av livets andetag, det vackra med det svåra. Även om jag är det första att promota att vi behöver bli bättre på att ta hand om oss, älska och förlåta, så är min erfarenhet också att ovan alltid hjälper mig att skifta humör. När du känner dig hjälplös, hjälp någon. 

Det behöver inte vara stora saker. Det kan handla om att hålla upp en dörr, skicka en kärleksfull tanke till någon eller le mot en främling. Det kan också handla om att ringa upp någon och fråga hur de mår och om du kan göra något för dem, att ställa upp lite extra för en kollega på jobbet eller engagera sig i välgörenhet. Oavsett vad jag gör så hjälper det mig att komma ur min egna känsla av hjälplöshet, att skifta fokus och att inse att så länge jag kan hjälpa någon annan är jag de facto inte hjälplös. 

Prova och känn hur energin skiftar, från rädsla till kärlek. När du känner dig hjälplös, hjälp någon.  

 
Med all min kärlek,

Helena