Bara du kan vara du, så snälla, var just det

Det är inte lätt i det här samhället, att vara dem vi är. De flesta av oss vet inte ens vilka vi är utan alla lager, masker och roller. Men snälla, för allas vår skull, försök ta reda på det. Skala, utforska, var nyfiken och framför allt, var sann. För du är här av en anledning och ingen annan än du kan göra du, så vi behöver att du tar ansvar för det. 

We can either be shiny or admirable or real and loved. ~ Glennon Doyle Melton

Jag vet vilket jag väljer, alla dagar i veckan, både hos mig själv och i andra. Det perfekta blir snabbt ointressant, och framför allt är det inte sant, så sluta sträva, var bara du. Ärr, revor, skavanker och allt. 

I’m not a pretty girl, that’s not what I do. ~ Ani DeFranco

Du är inte här för att behaga någon annan, eller för att vara till lags. Du är här för att vara den du är, finna dina gåvor för att sedan dela med dig av dem. Stå i ditt ljus, som är en oskiljaktig och unik del av dig, och samtidigt ge andra rätt att stå i sitt. Så, snälla, sluta jämföra dig med andra. Sluta sträva efter det perfekta. Ge upp försöken att passa in i mallen eller att vara som alla andra. Vi vill ha dig, som bara du kan vara. 

Med all min kärlek,

Helena

We’re rarely lazy, we’re simply afraid

Det finns bara två val, tillstånd eller perspektiv och det är kärlek eller rädsla. Det som inte är kärlek är rädsla. Så enkelt är det. Fast inte så enkelt ändå. Människor är inte elaka, dömande, hotfulla, arga eller orättvisa för att de gillar det, de är det för att skydda sig själva från något de är rädda för, något de vill undvika. En människa som känner sig trygg, bekräftad och älskad har inget behov av att utagera mot någon annan. Det samma gäller dig och mig. 

Ett stort område som ofta väcker mycket rädsla är förändring. Det okända, oavsett hur mycket potential som finns gömt där, gör oss osäkra. Ofta stannar vi hellre i välbekant smärta än kastar oss ut i det okända. Men det finns en gräns – när smärtan att stanna kvar överstiger rädslan för det okända, då hoppar vi. 

Vill du ha till en förändring i ditt liv som du inte riktigt får till? Vill du bryta ett mönster eller slå in på en ny väg? Vet du att det är dags att lämna fast du helt enkelt inte förmår dig att ta steget? 

Börja med att ställa dig frågan vari rädslan ligger. Visa medkänsla med dig själv och den del av dig (ofta det lilla barnet) som blir vettskrämt av blotta tanken. Våga gräva vidare i ”vad är det värsta som kan hända?” om och om igen och se vad du finner där. Kanske kan det nyfikna utforskandet ge dig ett nytt perspektiv. Kanske väljer du fortsatt att stanna där du är. Kanske är du inte redo än. Men alldeles oavsett brukar insikten om att det är rädsla det handlar hjälpa oss att vara lite snällare mot oss själva. Så är det i alla fall för mig. Prova!

Med all min kärlek,

Helena

Ett perspektiv på livets utmaningar

Jag har sedan några år tillbaka försökt ta bort ordet problem ifrån mitt vokabulär så mycket jag kan, jag väljer istället att kalla det för utmaningar. Även om det bara är ett ordval så har det stor påverkan på mitt liv. En utmaning för mig är som ett pussel eller en gåta, det finns ledtrådar och pusselbitar som leder mig till en lösning, en utväg eller ett annat perspektiv. Problem får mig att känna mig bunden, som att jag inte kommer loss. Utmaningar väcker min nyfikenhet och jag tror att nyfikenheten är huvudingrediensen för att hitta lösningen. 

Det här handlar inte alls om att släta över det jobbiga i livet (problemen eller utmaningarna beroendes på vilket ord du väljer), vi är alla med om tuffa grejer i livet, det handlar om ett perspektivskifte som skapar mer kraft och mindre stagnation eller hopplöshet.

Idag när jag möter utmaningar i mitt liv försöker jag ge mig själv utrymmet att känna de känslor jag behöver känna; sorg, ilska, rädsla, självömkan eller vad det nu kan handla om. Men när jag är klar med känslan eller tröttnat på att tycka synd om mig själv så försöker jag återta min kraft att förändra situationen genom att ta en nyfiken titt på min situation. Vad är det egentligen som har hänt? Vad är symtom och vad är orsak? Vad är det jag behöver lära mig av det här? Var kan jag börja? När detektivarbetet väl sätter igång kan det vara riktigt spännande att leta sig fram till grundorsaken och därifrån hitta en hållbar lösning. 

Vilka är utmaningarna i ditt just nu och hur kan du sätta på dig nyfikenhetsglasögonen för att komma vidare?

Med all min kärlek,

Helena

Kroppen är genialisk

Kroppen är genialisk. Den ljuger inte och den kommer alltid göra det som är bäst för dig. Sjukt lojal. Men ibland tror jag att vi totalt missat poängen.

När du får huvudvärk är det kroppen som signalerar en obalans. Korrigera obalansen, maskera inte signalen. När vi kräks är det kroppen sätt att göra sig av med något den vet är dåligt för oss, tack för det! När vi får feber höjer kroppen temperaturen för att väcka och aktivera immunförsvaret för att kunna fighta det som behöver fightas. Genialiskt! Tack kroppen! Det var allt. Med all min kärlek,

Helena

Att hantera rädslan

Det finns många olika sorters rädslor och jag tror att de kan se väldigt olika ut i våra liv. Rädsla för att göra bort sig eller inte bli accepterad, rädsla för att gå in i en mörk gränd, rädsla för att bli ensam. En av mina stora rädslor är hälsorädslan. Rädslan för att bli sjuk igen. När den rädslan väcks i mig så är det som att hela världen börjar gunga, det nästan svartnar för ögonen och det finns inte utrymme för något annat än just den rädslan. 

När jag analyserar den så får jag syn på allt möjligt spännande som jag inte visste fanns gömt där. Jag kan börja tro att allt jag gjort för min hälsa är förgäves. Jag börjar tänka att hela jag är en bluff och att allt jag tror på och står för bara är nonsens. Jag tror att jag ska dö och inte hinna med allt jag vill göra i det här livet. Och det värsta av allt är att min hjärna, under rädslans påverkan, tror att allt det där är sant. 

Rädslan har en livsviktig funktion i våra liv, den har förmodligen räddat både ditt och mitt liv både en och två gånger då vi på grund av den valt att inte hoppa in i den där bilen, att inte gå in i den där gränden eller att inte bada i det där vattnet. Jag är tacksam för att min rädsla finns men jag har också behövt utveckla sätt att hantera den när den inte har en funktion, när den inte är sann. Dessutom får inte kärleken plats när rädslan är stor och jag vill leva ett liv i kärlek. 

Här är några av de saker jag gör när rädslan vill övermanna mig.

  1. Jag möter den med rak rygg. Istället för att försöka gömma mig för den med konsekvensen att den äter upp mig fullständigt så kan jag möta den, fråga vad den vill och våga känna den ett tag. Efter ett tag brukar den mattas av i styrka. 
  2. Jag skriver/ pratar av mig. Ofta är tankarna otroligt irrationella när vi är i rädslans grepp. Att få ut tankarna i ord kan ofta hjälpa oss att se hur tokiga de kan vara.
  3. Jag kommer tillbaka till nu. Jag försöker fokusera på något jag har framför mig, ett ljud, en förnimmelse i kroppen eller en doft. Här och nu finns inte rädslan, den bor i tankarna om då och sen och när jag kommer hit, till det här ögonblicket kan jag se att allt är okej, just nu. 
  4. Jag tröstar mig själv. Ibland lägger jag helt enkelt händerna på mitt hjärta och försäkrar mig om att jag finns här för mig, oavsett vad och alltid. Jag klarar så mycket mer än jag tror och jag är oändligt stark när jag vågar lita på mig själv.
  5. Jag byter miljö/ distraherar mig. Att ringa någon, gå ut i naturen eller helt enkelt sätta på en film är ibland ett sätt att ta udden av rädslan. Även om jag inte tror på att undvika så kan en paus ifrån hela situationen hjälpa att få lite distans och kanske ett nytt perspektiv när vi väljer att titta på den igen. 

Vilka är dina knep för att hantera din rädsla?

Med all min kärlek,

Helena

Det enda sättet att respektera privilegiet att vara jag

Jag tillhör den generation som haft det bäst ställt hitills, bäst förutsättningar och störst överlevnadschans. Av den här generationen tillhör jag dessutom den procenten som har det allra bäst, genom utbildning, resurser, trygghet och förmåga. Med den insikten och vetskapen kan jag göra två val, antingen kan jag dränka mig i skuld, varför just jag och spela liten eller så kan jag ta vara på chansen som jag fått. Leva, lära och dela med mig. Våga stå i mitt ljus och lita på att andra inte låter sig bländas utan istället slår på sitt eget ljus. Jag älskar Marianne Williamssons sätt att uttrycka det från den fantastiska boken A return to love.

Our deepest fear is not that we are inadequate. Our deepest fear is that we are powerful beyond measure. It is our light, not our darkness that most frightens us. 

We ask ourselves, Who am I to be brilliant, gorgeous, talented, and fabulous? Actually, who are you not to be? You are a child of God. 

Your playing small does not serve the world. There is nothing enlightened about shrinking so that other people will not feel insecure around you. We are all meant to shine, as children do. 

We were born to make manifest the glory of God that is within us. It is not just in some of us; it is in everyone and as we let our own light shine, we unconsciously give others permission to do the same. 

As we are liberated from our own fear, our presence automatically liberates others.

Gå ut och lev ditt liv och låt ditt ljus inspirera andra att våga stå i sitt, utan dimmer.

Med all min kärlek,

Helena

Vilken är din tatuering?

Jag tror att när vi föds till den här världen så är vi väldigt nära kopplade med det vi kom ifrån, vi vet varför vi är här och vilka vi är. Men som bebisar i den här mänskliga erfarenheten kan vi inte uttrycka det. I takt med att vår hjärna utvecklas så påverkas vi också av den värld vi befinner oss i och när vi väl lärt oss uttrycka oss på ett tydligt sätt och själva kan presentera oss för världen har vi glömt bort. Vi minns inte längre varifrån vi kom, vilka vi egentligen är och vad vi är här för att göra. Vi har blivit en del av det samhälle vi lever i och vi har lärt oss att passa in. Ibland kan det ta resten av livet att hitta tillbaka till dem vi är. 

Samtidigt som vi försöker förstå världen och anpassa oss till den så försöker också världen och människorna i den att förstå oss. Eftersom människan är för komplex för att sätta ord på så förenklar vi. Någon får epitetet bråkmåns, en annan vänlig och en tredje osäker. Vi lär känna oss själva genom de speglingar vi får av andra. ”Han som aldrig kan bestämma sig”, ”hon som tar så mycket plats” eller ”den duktiga flickan”. Får vi höra det tillräckligt ofta så blir det som inristningar, som tatueringar vi bär med oss. 

Vilka tatueringar bär du? Tycker du om dem? Känns de sanna för dig idag? Vi kan välja vilka vi vill vara och bara vi själva har makten till förändring. Och, nu förtiden, går det ju alldeles utmärkt att ta bort tatueringar vi inte längre gillar eller tycker passar in i våra liv. Gillar du dina?

Med all min kärlek,

Helena

Lyckan i att bara få vara

Tänk att få bara vara, vara människa. Vilken ynnest. Att vi får vara här, uppleva, lära, erfara och växa. Se molnen dra förbi och årstider växla. Somna på kvällen för att sedan vakna igen nästa morgon, till en alldeles ny dag, en vi aldrig sett förut. Att få känna andetaget röra sig genom kroppen och hjärtat slå. Vilken gåva.

När jag nu håller egen kurs för att dela med mig mer av de verktyg jag har samlat på min längs min väg är det som att sätta ett förstoringsglas på dem alla. De liksom väcks till liv igen och får en helt annan innebörd för mig. En ny dimension. 

You teach best what you most have to learn.

Och mitt i allt detta får jag vara. Bara vara. Varje gång jag landar i ögonblicket är det som att hela världen stannar upp, tiden expanderar och det finns inget annat och ingenting annat behövs. Ge dig själv den gåvan idag, gåvan av närvaro i ögonblicket. Det finns inget annat. 

Nothing to do. Nowhere to go. No one to become. 

Med all min kärlek,

Helena

Motstånd som klister

Jag tror att en av våra absolut största energitjuvar är motstånd. Och det som är så tokigt med motstånd är att det fungerar som klister för det vi gör motstånd mot så det är liksom dubbelt energitjuveri. 

När vi väljer motstånd framför acceptans inför en situation, person eller relation så växer bara det vi helst vill slippa. 

What we resist persists.

Kan vi istället välja att se det för vad det är och släppa taget om motståndet kan vi också ta tillbaka vår kraft. Det är som det är och som det ska vara, annars hade det varit annorlunda. Och, som vi alla vet, motstånd i sig bär inte på någon magisk kraft som kan förändra sakernas tillstånd. Det gör däremot acceptansen och att släppa taget. Det må vara en klassiker vid det här laget, men å så sant; 

When you change the way you look at things, the things you look at change. 

Tack, Wayne Dyer, just den behövde även jag idag!


Med all min kärlek,

Helena