Det är jobbigt att leva ibland. Och?

Rubriken kanske låter hård men jag återkommer till det om och om igen och jag tror det är så sant, det är motståndet som skapar lidande. Att det faktum att vi tycker det är så jobbigt att det är jobbigt ibland gör det jobbigare. Om det bara fick vara jobbigt, utan att vi behövde göra så mycket motstånd mot det, kanske det inte skulle vara så jobbigt.

Jag tror inte att livet är menat att vara jobbigt. Jag tror att vi är menade att leva i flow och när vi följer vår inre vägledning så får vi mer av just det. När vi väljer att gå mot det som ger känslor av välmående, nyfikenhet, förväntan och glädje och mindre mot det som  dränerar oss på energi så tror jag vi oftare är i flow. Men, livet händer, och det kan vara jobbigt. Låt det få vara jobbigt ibland. Döm inte jobbigheten, låt den bara få vara där ett tag, tills du tröttnat på den och hittar tillbaka till ditt naturliga tillstånd av flow.

Med all min kärlek,

Helena

Om att stänga av känslor

Ibland tror jag vi är lite för snabba med att stänga av våra känslor. De är för jobbiga, för tunga, för upprivande, så vi tystar, täcker, skjuter undan eller mörkar. Men är det inte ofta våra tankar om våra känslor som är jobbigast? Det är våra tankar om våra känslor som skrämmer oss, inte känslorna i sig. Och ibland tror jag vi blandar ihop tankar och känslor så vi tänker våra känslor istället för att känna dem.

Risken är att vi stänger av även de positiva känslorna när vi vänder oss ifrån de negativa. Vi blir helt enkelt känslokalla överlag. Att känna är att leva och när vi inte känner är lite längre ifrån livet tror jag. Jag hör ibland människor säga just det, att det är intensiva känslor, positiva som negativa, som får dem att känna sig levande. När känslorna är alltför lugna så känner de sig mindre vid liv. I liv.

Feeling is healing.

Oavsett om känslan är mörk eller ljus, positiv eller negativ, stark eller svag så är vi känslovarelser, allihop. Våga vara med det som är, hur det än är. Ingen människa har hittills dött av en känsla, men många har dött av bieffekterna av att inte känna dem.

Med all min kärlek,

Helena

Nära-livet-upplevelser

Du vet när tankesnurran drar igång på högvarv, när du hamnar i en loop du inte kan ta dig ur, när en viss tanke väljer att göra vinkelvolter inne i ditt huvud. Prova en nära-livet-upplevelse!

Jag hamnade där för ett par dagar sedan. Jag fastnade. Tankeloopen upprepade något som varken var sant, relevant eller särskilt härligt och jag lyckades observera i korta perioder men inte ta mig därifrån. Då provade jag en nära-livet-upplevlese. Jag vände fokus från tanke till syn och jag benämnde stilla det jag såg i mitt huvud. Träd, vatten, fot, trappa… Och jag upptäckte att kakofonin i mitt huvud lugnade ner sig. Jag var nära livet. Jag letade efter livet där livet är, här.

Oftast använder jag andetaget för att ta mig tillbaka till här och nu, men synen är faktiskt också ett riktigt bra verktyg. Att se det som är framför oss är att vara nära det som är. Troligtvis fungerar alla våra sinnen som portar till nära-livet-upplevelser men jag tror vi kan behöva öva oss i att använda dem. Just nu övar jag på att använda synen.

Vilket är ditt bästa knep för att skapa en nära-livet-upplevelse?

Med all min kärlek,

Helena

Om tillit och naivitet

Jag hörde nyligen det underbara muslimska citatet ”Trust Allah but tie your camel”. Jag tycker det fångar balansen mellan tillit och naivitet på ett så bra sätt, mellan optimism och pessimism.

Vi delar den här världen med många andra som har en mänsklig erfarenhet samtidigt med oss. Vissa människor är djupt sårade och sårade människor har en tendens att såra andra. Samtidigt tror jag att det finns en kraft som är starkare än allt annat, och det är Kärleken. Kärleken styr universum. Men människan styr sig själv med sin fria vilja. Kombinationen kan verka svårbalanserad men jag tror vi gör det svårare än vad det är.

Jag kan ha en grundinställning som säger att människor är goda och vill väl samtidigt som jag väljer att låsa min dörr när jag går hemifrån. Jag kan välja att lita på att jag är omhändertagen samtidigt som jag undviker att gå igenom en mörk park ensam på natten. Jag kan välja att förlåta människor i mitt liv samtidigt som jag inte låter någon kliva över mig eller behandla mig som skit.

Det är inte antingen eller. Det är både och. Och mer.

Med all min kärlek,

Helena

Starta, flyga och landa en relation

Jag hörde nyligen metaforen relationer som en flygresa. Någonstans startar alltid en relation, vi sätter igång motorerna genom första mötet och de första gångerna vi umgås tar vi oss ut på startbanan och tar, oftast ganska omedvetet, beslutet att ge oss iväg på en flygtur eller inte. En del av våra relationer flyger sedan under en lång tid framöver. Visst, vi må stöta på turbulens ibland, men vi fortsätter flyga, relationen fortsätter.

Det jag tror att vi kan behöva öva mer på är själva landningen, som ibland kan bli en kraschlandning. Om relationen avslutas som ett gemensamt beslut av båda parter är det lättare att göra en mjuklandning. Men om beslutet inte är ömsesidigt eller om en person påbörjat inflygningen långt innan den andre är med på spåret kan det som är mjuk landning för den ena kännas som fritt fall och krasch för den andre. Om en relation tar slut för att någon dör kan det lämna den som är kvar i spillror på marken.

Hur landar vi då en relation på ett mjukt sätt? Jag är absolut ingen expert på området men jag har några tankar kring det. Om vi har möjlighet att prata och läka tror jag det är bra. Att ha ett farvälsamtal väglett av en tredje part kan ibland vara nödvändigt för att kunna nå fram till varann och få säga det som behöver sägas på ett kärleksfullt sätt. Om en dialog inte är möjlig tror jag vi kan göra delar av arbetet själva; vi kan skriva ett brev (som vi inte skickar), vi kan ha en ceremoni och vi kan prata med någon vi litar på om hur vi känner och göra det vi känner att vi behöver göra för att avsluta på ett så mjukt sätt som möjligt.

Jag tillhör dem som inte tror att en relation behöver ta slut för att någon dör. Jag vet många som ibland haft en starkare relation med exempelvis en förälder efter att de lämnat den mänskliga erfarenheten eftersom många blockeringar försvinner då och vi kan ha en sannare och ärligare relation. Men alldeles oavsett kan ett ordentligt avsked av den fysiska personen vara viktig. Och att lämna utrymme för att känna det som behöver kännas, så länge det behöver kännas.

Vad tänker du kring avslut och landningar av relationer? Har du några relationer som kraschlandat och där det inte känns försent att göra om landningen, att göra den lite mjukare?

Alla relationer är inte menade att vara för alltid. Det förändrar inte deras betydelse i våra liv. En relation behöver inte vara viktigare för att den varar längre. Vi är menade att vandra kortare och längre sträckor bredvid varann och alla vi möter har något att lära oss på vägen.

Med all min kärlek,

Helena

Tänk om det värsta som kan hända är det bästa?

Jag tycker vi ska testa ett litet tankeexperiment. Tänk om det värsta du kan tänka dig istället skulle vara det bästa? Varifrån kommer egentligen vår förförståelse avvad som är bra och dåligt? Tänk om vi skulle våga skjuta upp vårt dömande om en viss situation och vänta in vad som faktiskt händer istället? 

Jag vet, jag provocerar nu.

Tänk om cancerdiagnos visar sig leda till ett helt nytt och lyckligare liv? Tänk om en olycka ger dig ett helt nytt perspektiv? Tänk om att få sparken pushar dig att verkligen följa och uppfylla dina drömmar? Tänk om…

Du behöver inte tolka världen utifrån samhällsnormen eller medias etiketter på bra och dåligt, rätt och fel, dröm och mardröm. Var öppen. Det som ser hemskt ut på håll kanske är magi om du bara kan vara med det som det är. 

Med all min kärlek,

Helena

Kan vi välja våra tankar?

Jag tror det. Förstås inte den första, men med den andra kan vi välja att föda den tidigare eller byta riktning. Jag hörde nyligen att det tar 16 sekunder för en tanke att fästa. Så om det första tanken är; Världen är ond och du sedan matar på med argument för detta under de kommande 15 sekunderna så kan tanken få fäste. Efter 68 sekunder med matning av den här tanken har det skickats tillräckligt med impulser till hippotalamus i hjärnan för att koppla en känsla och sensationer kring dina tankar. Om du nu har övertygat dig själv om att världen är ond så kommer du troligtvis att få ett kortisolpåslag som skapar stress, kanske en känsla av oro maggropen, kanske spänns musklerna lite extra för att du tror att du behöver försvara dig.

If you think you can you can, if you think you can’t you will be right. 

Om du istället, när tanken dyker upp; Världen är ond väljer att observera tanken och undersöka den för att sedan hitta motargument och aktivt välja att se världen som god så kommer du 68 sekunder senare troligtvis uppleva en känsla av lugn och ro, tacksamhet och värme. För din hjärna vill ha rätt. Vad du än bestämmer dig för att tro på så kommer den att hitta bevis för att det är på det viset. Hjärnan tar emot 400 miljarder informationspunkter per sekund men vi fångar endast upp 2 000 i vårt medvetande. Så ja, ditt sinne är selektivt och ja, du kan skapa din egen verklighet genom att välja fokus.

Med all min kärlek,

Helena

Ps. Vill du veta mer om det senaste inom kvantfysiken i relation till hur vi kan skapa vårt eget liv kan jag varmt rekommendera podden The Lively show.

Jag tror vi behöver provprata mer

Uttrycket kommer ifrån Björn Natthiko Lindeblad och den underbara nya podden Björn & Navid – provprata. En annan beskrivning av det är att skriva i blyerts och inte i bläck, än, för vi är inte säkra.

Jag tror vi behöver provprata mer. Vi bär alla på en massa olika tankar och känslor som ibland är motstridiga, ibland är otydliga, ibland känns läskiga. Vi har fördomar. Vi har rädslor. Att våga prata om dem med människor vi litar på tror jag är ett viktigt steg för att förstå dem bättre.

För några veckor sedan hade jag ett så fint samtal med en nära vän. Vi hade diametralt olika ståndpunkter i en fråga till att börja med men sedan provpratade vi, i flera timmar, och när vi avslutade samtalet var vi lite närmre varandra än vi var från början. Ingredienserna i samtalet var aktivt lyssnande, tillit, nyfikenhet, en vilja att förstå och en öppenhet att ändra åsikt.

Ibland går vi och bär på en massa tankar och funderingar som bara behöver få komma ut, i en trygg miljö, där vi bara kan provprata och känna hur det känns, höra hur det hörs och kanske bli kärleksfullt ifrågasatt. Jag tror att det är ett steg till mindre fördomar, mer sanning, din sanning och ett mer moget samtalsklimat.

Med all min kärlek,

Helena

Det är inte jobbigare att ta ansvar än att vara arg

Varför är vi ibland så rädda för att ta ansvar? Vad är det vi tror ska vara så jobbigt med att ta ansvar för våra liv, våra val eller våra handlingar? Eftersom ett nej till något, i det här fallet ansvar, är ett ja till något annat, vad väljer vi istället för att ta ansvar?

Ofta tror jag att vi tror att det är lättare att vara arg, bitter eller hjälplös än att ta ansvar eftersom vi ofta väljer det fast det förstås är ett omedvetet val som vi tror är ett icke-val. Det finns inga icke-val. Det finns medvetna och omedvetna val. Men val gör vi.

Att ta ansvar för våra liv betyder ibland att vi inte kan skylla på någon annan för hur vårt liv ser ut. Att vi inte kan gå omkring och bära på ilskan för vi ser hur våra tankar och vårt eget agerande har bidragit till situationen.

Jag vet inte vad du tänker men för mig ger bara tanken på ansvar en lättnad, ett extra utrymme och en helt annan kraft. Så länge jag är medveten väljer jag ansvar.

Med all min kärlek,

Helena

Tankar dagen efter

Ja, vart ska jag börja i ett sådant här läge? Kanske precis där jag brukar eller kanske någon helt annanstans? Vad har egentligen förändrats? 99,9% av alla människor är fortfarande goda. Sverige är fortfarande ett tryggt land att bo i. Världen består fortfarande av så oändligt mycket mer ljus än mörker. Det får vi inte glömma.

Men samtidigt, det är okej att vara arg, det är okej att vara ledsen, det är okej att vara orolig eller till och med rädd. Känn känslan. Var med den så länge du behöver. Prata av dig, gråt, skriv, be, meditera, var i naturen, gå till en samlingsplats, hjälp en granne. Var med det som är.

Men jag vill ändå be dig, ge inte efter för rädslan. Gå inte på någon propaganda om att det är vi mot dom, eller att vi behöver isolera oss nu, eller att världen är mörk. Det är inte sant, kom ihåg det, ingenting av det är sant. Vi behöver ta hand om varandra nu, vi behöver stå upp för varann, vi behöver bygga broar, vi behöver lyssna och förstå. OM vi gör det, kan en hemsk händelse leda till något alldeles fantastiskt.

Du är fantastisk. Du kan göra skillnad. Du är ljus. Var ljus.

Med all min kärlek,

Helena