Spegel, spegel på väggen där…

Vi brukar generellt vara mycket bättre på att läsa av andras känslor och behov och att dessutom tillfredsställa dem långt innan vi gör det för oss själva. Hur kommer det sig? Är det den eviga längtan efter tillhörighet som driver oss eller har vi gått över gränsen för people pleasing på vår egen bekostnad?

Precis som Louise Hays välkända spegelaffirmationer tror jag att vi alla kan behöva öva lite på att fråga oss själva vad vi behöver och försöka tillfredsställa de behoven. För vissa kan det låta nästan provocerande flummigt att ställa sig framför spegeln och prata med sig själv, men jag utmanar dig att prova. Hur kommer det sig att det känns så otroligt mycket mer obekvämt än att ställa samma frågor till någon annan, kanske till och med till någon du inte ens känner?

Prova med en enkel fråga; Vad behöver du för att må bra idag? Vad skulle göra dig glad just nu? Eller helt enkelt bara; Vad kan jag göra för dig? Jag kan lova dig att du kommer att få en hel del intressanta svar. Nästa utmaning blir sedan att följa önskningarna och uppfylla behoven.

Med all min kärlek,

Helena

Jag fortsätter att skriva

Efter mer än 400 inlägg i den här bloggen funderar jag ibland på om jag möjligen kan ha mer att skriva om. Ändå kommer nya uppslag hela tiden till mig, kanske liknande något jag reflekterat kring tidigare men med en lite annorlunda twist. Jag försöker variera mig för er som läser ofta men jag märker att temana är ganska liknande. Ändå märker jag att det är just den där lilla twisten som gör att jag når någon på ett nytt sätt, att jag kanske träffar rätt hos just dig. Så länge jag är starkt vägledd att skriva kommer jag att fortsätta att skriva, för dig, för mig.

På det stora hela tror jag inte att det finns mycket kvar som inte är sagt eller gjort förut. Men det betyder inte att vi ska sluta, att vi kan sluta. För det unika sätt som bara du kan uttrycka det redan sagda på kan bara du göra, och just det uttrycket kan vara livsviktigt för någon annan.

Om du tycker om det du läser här, på Instagram eller i mina nyhetsbrev får du gärna dela med dig till någon du tror kan ha nytta av det eller behöver få höra det redan sagda på ett lite annorlunda sätt, på mitt sätt.

Med all min kärlek,

Helena

 

En diagnos är inte svaret

Jag vet själv hur tungt det varit med varje ny diagnos. Som om världen helt plötsligt förändrats fundamentalt, bara för att en läkare sätter en ny etikett på mig. Som om hela livet behöver omvärderas, allt behöver ses på med nya glasögon. Men ingenting har egentligen förändrats, sekunden innan du fick diagnosen till sekunden efter. Du är samma. Eller i alla fall inte mer annorlunda än du annars skulle varit från en sekund till en annan, en dag till en annan.

De flesta diagnoser är ett samlingsnamn på ett gäng symtom och för att göra din symtomlindring lättare att välja ut får du en etikett som gör att du kan läggas i ett fack tillsammans med andra som har liknande symtom och få liknande symtomlindring som dem, det är allt. Fibromyalgi är latin för vävnads- och muskelsmärta. Ulcerös colit betyder blödande tjocktarmsinflammation. Multipel skleros betyder flera förhårdnader i det centrala nervsystemet. En diagnos är ett samlingsnamn på symtom. Det är ingen prognos.

Det finns dem som inte har några diagnoser men ändå mår mycket sämre än dem som har flera. Ibland kan det förstås vara skönt att få en diagnos som förklarar vissa skeenden och typiska besvär, men det är aldrig hela svaret. Det handlar fortfarande om symtom och det är aldrig där vi hittar det grundläggande svaret.

Med all min kärlek,

Helena

Riktig förändring kräver en längtan efter förändring

Ibland behöver längtan vara stark innan vi får tummen ur. Ibland behöver vi nästan bli desperata för att faktiskt investera det som behöver investeras i början. Jag önskar jag kunde plantera det hos dem jag försöker hjälpa eller helst sälja det på burk, men det funkar tyvärr inte så. Den där längtan behöver komma inifrån, den behöver få vara bränslet även de dagar då det känns motigt, då det var längesen vi såg några framsteg.

Det är obekvämt att förändras. Det är skönt att stanna där vi är. Det är lätt att fastna i gamla mönster. Men även om vi först behöver gå med lie genom en helt ny djungel så kommer även den nya stigen, till slut att vara en fyrfilig asfalterad motorväg där du tar dig fram med enkelhet varje dag. Men vägen dit kräver att du får igång din inre motor, och förmår fylla på med rätt bränsle när det behövs. Visst, vi kan ta kaffepauser ibland, se på utsikten från där vi är, reflektera över hur långt vi kommit, men sen, när vi behöver tanka och köra igen, tror jag det är den starka längtan som är bränslet vi behöver.

Med all min kärlek,

Helena

Vid sina sinnens fulla bruk

Begreppet i sig tycker jag är intressant och det har snurrat en hel del i mitt huvud de senaste veckorna. En av mina närmsta blev plötsligt mycket sjuk och vi har haft ett par veckor av berg-och-dalbana sedan dess. Livet. Som. Händer. Ni vet. Allt har gått bra men ändå, jag har inte riktigt varit vid mina sinnens fulla bruk.

Det krävs en hel del för att vara det ändå. Vid sina sinnens fulla bruk. Att ha förmåga att tänka klart, att inte svepas med. Jag brukar nog ändå ha en förmåga att skapa lite utrymme mellan mig själv och mina känslor och tankar, inte klänga mig fast så hårt. Men det är ju förstås när det inte stormar orkan, när det inte går så djupt och så nära, så fort. Då går det inte att så lätt att tänka, att vara klok eller att fatta enkla beslut. Vi blir helt enkelt människor, bara. Vi tappar bort vår koppling till helheten, till det gudomliga inom oss alla som alltid är lugnt, som vilar i visshet. Och det är okej, helt okej. Och förlåtet, långt innan det ens började.

Mina reflektioner kring detta och de verktyg jag har använt den här tiden i mitt liv och även de jag önskar att jag haft tillgång till skriver jag om i morgondagens nyhetsbrev. Signa upp på hemsidan om du vill läsa om dem. Om inte så vet bara att det är okej, att vara människa menar jag.

Med all min kärlek,

Helena

Små saker gör stor skillnad

Det är de små sakerna vi gör varje dag som gör den stora skillnaden, på sikt. Underskatta inte de små sakerna i ditt liv, de du gör ofta och konsekvent – de är dem som samlade på hög skapar ditt liv.

Att skrapa tungan en morgon gör varken till eller från men när du gör det dagligen blir det till slut en hel del toxiner mindre som behöver ta ett extravarv i ditt system. Att springa 1,5 mil en gång i veckan och inget mer gör troligtvis mer skada än nytta men den dagliga promenaden på 20 minuter du gör varje dag ger med tiden en riktigt bra bas. Den där detoxen en gång per år när du annars äter skräpmat varje dag kommer inte att hela din kropp men en grön smoothie om dagen kan ge din kropp en helt ny och förbättrad byggsats.

Vilken liten justering kan du göra idag och hålla fast vid en lång tid framöver?

Med all min kärlek,

Helena

Vikten av att stanna upp

Jag träffar ofta människor som lyssnat, lärt och gjort allt rätt när de kommer till den fysiska hälsan, men de märker ingen positiv skillnad i hur de mår. För att de kämpar som djur. Jag kan inte nog poängtera hur viktigt det är att hjälpa kropp, själ och sinne att lugna ner sig, att återhämta och att vila.

Att bara stanna upp 15 minuter varje dag kan vända en inflammatorisk respons (ofta skapad av stress) till en anti-inflammatorisk reaktion. Därför börjar jag alltid där med mina klienter – att hitta en daglig practice av ”stanna-upp” som funkar för dem. Meditation är något av det mest effektiva. Inaktivitet. Att stanna upp, göra ingenting, landa, fokusera på andetaget och lugna ner systemet sänder en kraftig signal till kroppens självreparerande förmåga – sådär, du kan köra igång nu! Gör du det varje dag kan jag lova att du kommer att märka skillnad på ditt välbefinnande, din fysiska hälsa och effekterna kommer att spilla över i de mest oväntade delar av ditt liv.

Har du en daglig practice av att stanna upp?

Med all min kärlek,

Helena

 

 

Tänk om vi inte behövde övertyga någon om någonting?

Du har fel och jag har rätt! Ofta lever vi våra liv som om det vore sant. Tänk om vi bara skulle släppa taget om att försöka övertyga och istället välja att fokusera på det vi har gemensamt och på dem vi har något gemensamt med? Vilken befrielse vore inte det?

Would you rather be right or would you rather be happy? 

Jag har en vision och en dröm, och jag drivs av att sprida mitt budskap. Men allvarligt, de som inte vill lyssna tänker jag inte tvinga. Jag behöver inte övertyga, det räcker med dem som blir vägledda och som faktiskt vill. Jag har under så många år dunkat min panna blodig i mina försök att omvandla, förändra och just övertyga andra människor – det är slut med det nu. De som vill höra det jag har att säga får väldigt gärna lyssna. Jag tar gärna inspiration ifrån andra till mitt hjärta men lyssnar inåt innan jag byter riktning. Det tycker jag känns fräscht och framför allt, åh, så skönt!

Med all min kärlek,

Helena

Hur kan det lilla få ta så stor plats

Som ni väl känner till vid det här laget är jag barnsligt fascinerad av det mänskliga sinnet och personlig utveckling. Life hacking , det är min största hobby!

Hur kommer det sig att de små sakerna får så otroligt stor plats i våra liv och de riktigt stora frågorna ofta får oproportionerligt lite uppmärksamhet?

Vi kan stressa upp oss över vad vi ska ha på oss för att göra ett bra intryck på jobbintervjun medan vi nästan aldrig tänker på hur vårt liv stämmer överens med våra grundvärderingar. Vi kan gå och älta vad en släkting sa eller tyckte men inte ägna en tanke åt hur vi ska lösa de stora miljöutmaningarna.

Kanske är det för att vi tror att vi kan påverka och kontrollera det lilla men inte det stora? Kanske är det för att det stora känns alltför överväldigande så vi gömmer oss i småsakerna?

Jag har, som oftast, inte svaret, men jag roar mig alltmer vid att uppehålla mig vid frågorna. Vilka små saker i ditt liv får oproportionerligt stor plats i din vardag? Skulle ett skifte i fokus kännas mer spännande?

Don’t sweat the small stuff!

Med all min kärlek,

Helena

Kan vi börja lära oss lite tidigare?

Jag har ofta konstaterat att det är mina tuffaste perioder som har gett mig de allra största lärdomarna och de viktigaste nycklarna i min utveckling. Det benämns ibland som ”post-traumatic growth” – förmågan att vända något riktigt tufft till en lärdom, ett framsteg eller till och med en gåva.

Med den enorma tacksamhet som kommer av de lektionerna funderar jag ibland på vad som händer med mig när allt bara är flyt – stannar jag då? Måste jag falla till mina knän för att nästa steg automatiskt ska bli ett framåt?

Sheryl Sandberg pratar, i sin nya bok Option B om ”pre-traumatic growth” om hennes lärdomar om sorg efter att plötsligt ha förlorat sin man för några år sedan. Jag har inte läst boken än men jag fastnade för begreppet. Hur kan vi skapa mer ”pre-traumatic growth” i våra liv så att vi inte behöver trauma för att växa?

Jag har inte svaret på den frågan än men jag tror ständig nyfikenhet, en villighet att leva mer i stretchzon och att utmana oss själva är ingredienser. Kanske kan vi också lära av andra? Kanske inte lika djupt som om det är självupplevt men andra människors historier är för mig en enorm källa till egen utveckling.

Vad tror du vi kan göra för att skapa mer ”pre-traumatic growth”?

Med all min kärlek,

Helena