Inlägg

Tänk om…

Så snart jag slår på nyheterna eller kikar in i mainstream media hör jag samma budskap – världen håller fullkomligt på att kollapsa. Är det verkligen så? 

Tänk om de yngre generationerna har en helt annan medvetenhet än de äldre och att de kan komma upp med lösningar vi inte alls kan föreställa oss? Tänk om det du gör faktiskt spelar roll, att du kan vara med och förändra världen? Tänk om hela mänsklighetens medvetenhet håller på att höjas? Tänk om det finns ännu fler positiva strömningar än de finns negativa, även om de inte får utrymme i media? Tänk om hela mänskligheten är i puberteten och alla dessa hormoner spelar oss ett spratt? Tänk om det finns högre makter som tar hand om oss? Tänk om vi skulle fokusera på att förstå varandra istället för att hävda vår egen ståndpunkt? Tänk om vi vågade hoppas, ta ansvar, vara i vårt eget ljus och sprida det till andra? 

Tänk om…

Med all min kärlek,

Helena

Tacksamhet för varje ögonblick

Jag kan inte riktigt sluta prata om tacksamhet. Det är ett av de allra mest kraftfulla verktyg vi har för att må bra i våra liv. Det är ingångsdrogen till lycka. 

Jag tror inte nödvändigtvis att vi kan vara tacksamma för allt som hänt i våra liv, men vi kan alltid vara tacksamma för vad det har lärt oss och vi kan vara tacksamma för varje ögonblick. 

Ibland uppstår det mest magiska möte på en begravning. Ibland kan vi återknyta förtvinade relationsband genom en jobbig sjukdomsperiod. Ibland är det förseningen som räddar vårt liv. Ibland är det krisen som öppnar våra ögon. 

Om vi bara stannar upp, är med det som är, känner våra känslor, så upptäcker vi att det aldrig är becksvart. I varje situation och i varje ögonblick finns en strimma ljus, ett mått av hopp, blunda inte för det vackra mitt det svåra. 

Med all min kärlek, 

Helena

Hopp väcks av att bidra till hoppfulla lösningar

Hopplöshet är en av de värsta känslorna vi kan uppleva. När vi inte känner hopp finns det liksom inte någon väg ut, det känns som att allt är kört och meningslöst. Men eftersom vi inte är våra känslor utan har dem så är vi inte hopplösa bara för att vi känner hopplöshet. 

Jag tror vi kan välja att trigga vissa känslor i oss själva när vi längtar efter att få känna dem. Jag tror att vi kan välja våra känslor oftare än vi kanske tror. Hopp föds ur en hoppfull handling. 

Om du känner hopplöshet inför något du hör på nyheterna idag så kan du vända den känslan genom att bidra till dess motsats, till en hoppfull lösning. Om du känner dig orolig för vad vi gör mot moder jord, bidra till arbetet för att rädda henne. Om du känner dig förfärad inför våldet i vårt samhälle, engagera dig i en stödgrupp för unga vilsna människor eller för dem som drabbats av våld. 

Vi sitter ofta vid sidan av det som händer och förfäras, vi ojjar oss och oroar oss och känner till slut hopplöshet. Skapa mer hopp i ditt liv och vår värld genom att vara en del av lösningen. Vi kan alla göra skillnad. Vilken skillnad vill du göra idag?

Med all min kärlek,

Helena

Det här är min historia

Jag tror det är viktigt att äga sin historia. Att våga stå för den, skapa mening i den och dra lärdomar ur den. Att hjälpa och inspirera och ge hopp åt andra som behöver det.

Jag hade bett om ett sätt att nå ut till fler, med min historia. Men när Lotta från Hälsosnack med Lotta och Victoria hörde av sig om frågade om jag ville vara med i deras podd trodde jag först att det var ett skämt. Men det är nog så det kan vara, ibland får vi så snabbt det vi ber om att vi knappt tror att det är sant. Men det var sant, och nu är podden släppt!

Min intention var att ge inspiration och sprida hopp – hoppas det är så du också upplever den!

Hälsosnack med Lotta och Victoria – Hitta kraften att läka
Med all min kärlek,

Helena

Ta ut glädjen i förskott, det värsta som kan hända är att du varit glad i onödan

Jag har verkligen haft en komplicerad relation till hoppet. För mig är det depressionens motsats. När hopplösheten griper tag, kan det kännas som att det inte finns så mycket att leva för, när vi inte längre hoppas, på någonting. Jag vet också det exakta tillfälle då jag tog mig ur den depression jag hade i tidiga tjugoårsåldern, det var när hoppet återvände. Det slog ner i mig som ett blixtnedslag.

Även efter min depression hade jag och hoppet en lite knagglig relation. Jag kunde hoppas och hoppas att jag var på väg att bli bättre när jag var sjuk men så snart en läkare sa åt mig att så inte var fallet så blev jag förbannad, både på hoppet och på mig själv. Det kändes som att det var längre att falla ju mer jag hade hoppats. Nu vet jag att det inte handlade om ett illojalt hopp utan om att jag lät någon utanför mig själv diktera mitt liv. Jag tror också att mitt envisa hopp var en av de viktigaste byggstenarna i mitt tillfrisknande.

Jag försöker ha en annan relation till hoppet idag. Jag låter det blomstra och föder det ständigt med härliga fantasier så att det aldrig behöver hungra. Jag vet förstås inte om det kommer att bli precis så som jag hoppas, men jag litar på att det i så fall finns en ännu bättre plan för mig och det värsta som kan hända är ju att jag varit glad i onödan. Och det är inte så pjåkigt tycker jag.  

 
Med all min kärlek,

Helena

En kronisk diagnos är ingen livstidsdom

Alla diagnoser jag har ”fått” har varit kroniska sådana. Det har gjort att jag, förutom att kämpa med att bli bättre från det akuta tillstånd där de upptäckts, också behövd bearbeta en livstidsdom. Hur kommer den här sjukdomen att utvecklas över tid? Hur många skov kommer jag att få? Hur kommer den här domen att påverka min livskvalitet och mina möjligheter att uppfylla mina drömmar? Det har gjort sjukdomsperioderna så mycket jobbigare och svårare att hantera. Det har ofta känts överväldigande. 

Idag har jag en annan syn på kroniska diagnoser. Vi kan läka, även från dessa. Och även om vi inte gör det så skulle jag hellre benämna det som går i skov som återkommande. Kanske kommer sjukdomen tillbaka efter att den har läkt, kanske gör den inte det alls. Men alldeles oavsett så tycker jag att det är fel att så många människor idag går omkring med domen av en kronisk sjukdom trots att de är hälsosamma och symtomfria idag. 

Jag har läst forskning som visar att det finns många fall, inom samtliga kroniska diagnoser vi känner till idag, där människor blivit både läkta och botade, trots att det ansågs medicinskt omöjligt. Det finns alltid hopp. Och jag tror att hoppet är det viktigaste av allt, särskilt för dem som är sjuka.

Frågar du mina läkare så har jag sex autoimmuna, kroniska diagnoser. Frågar du mig så är jag frisk.

  
Med all min kärlek,

Helena

Motsatsen till lycka är inte olycka

Om det finns en motsats skulle jag säga att den är förtvivlan, eller hopplöshet. Jag kan vara lycklig och olycklig på samma gång, olyckan kan vara vacker och nödvändig.

När jag var i tidiga 20-årsåldern hade jag en ganska djup depression, jag refererar till den som ”svarta hålet”. Det fanns en hel del i mitt liv jag inte hade bearbetat och på många sätt, var jag inte sann mot mig själv. Jag var inte sann vare sig i mitt sätt att leva, i mina tankar eller i mitt hjärta. Jag visste inte vem jag var. Jag tryckte undan mina känslor tillräckligt mycket och tillräckligt länge för att till slut få panikångest. Hopplöshet och förtvivlan var de ord jag kunde hitta för att beskriva hur jag kände under den här perioden. De var de känslorna jag vaknade och somnade med och när jag läser dagboksanteckningar från den här perioden kan jag verkligen känna så mycket medkänsla med den där unga kvinnan som var jag. Jag önskar att jag kunde gå tillbaka och hålla om den där tjejen och berätta för henne att det kommer att bli bra.

Jag fick hjälp av en psykiater som jobbade med EMDR (Eye Movement Desenitization and Reprocessing) vilket är en metod för att komma åt gamla och ibland blockerade minnen genom ögonrörelser. (Våra ögon har en tendens att låsa sig vid en fast punkt när vi kommer till den jobbiga biten, vilket även vår hjärna gör.) Terapin tvingade mig att ta tag i vissa saker och erkänna vissa saker för mig själv och ledde till en hel del förändringar i mitt liv.

När jag avslutade terapin hade jag fortfarande en del motstånd mot att göra de förändringar jag visste var nödvändiga men jag fann till slut modet och tog emot hjälp för att göra dem. Det var inte förrän vid ett uppföljningssamtal sex månader senare som jag verkligen förstod den enorma förändring jag hade gått igenom både mentalt, känslomässigt och rent praktiskt.

Jag kommer dock ihåg exakt var och när känslan av hopplöshet och förtvivlan lyftes ifrån mig. Det var sommar, tidig eftermiddag, när jag cyklade hem från jobbet som brevbärare, en helt vanlig dag, när känslan slog mig som en blixt, hopp. Det var verkligen som att ta bort händerna, som jag så länge pressat hårt för mina ögon, för att inse att jag faktiskt levde i ljuset. Det är verkligen ett så levande, starkt och underbart minne som jag för alltid kommer att vara så tacksam för.

Med det försöker jag inte säga att det är lätt att ta bort händerna för ögonen eller att jag anklagar mig själv för att jag inte gjorde det tidigare. Jag behövde gå igenom den där perioden i mitt liv. Jag behövde de erfarenheterna i mitt liv. Om jag inte haft dem, skulle jag inte vara där jag är och den jag är idag. Och jag är precis där och den jag ska vara.

If there is an opposite I would say it is despair, or hopelessness. I can be happy and sad at the same time, sadness can be beutiful and necessary. 

When I was in my early twenties I had a quite severe depression which I refer to as ”my black hole”. There were a lot of things I hadn’t dealt with and in so many ways I wasn’t true to myself. Not in the way that I lived, not in my mind or heart. I didn’t know myself. I suppressed my emotions enough to give me panic attacks. Hopelessness and despair were the words I could find to describe how I was feeling at this time. That’s the feelings I woke up and fell asleep with and when I now read my journals from this time I feel so much compassion for that young woman. I wish I could go back and comfort her and tell her that everything will be okay.

I got help from a physiatrist working with EMDR (Eye Movement Desensitization and Reprocessing) which is a way of retrieving old and sometimes blocked memories with moving your eyes at the same time. (Your eyes has a tendency to lock when we get to the painful part, and so does the mind.) The theraphy forced me to acknowledge a lot of things about myself and my life and I knew I needed to make some changes. 

When ending the theraphy I still had some resistance to making the changes necessary but eventually I found the courage I accepted the help from the universe to do them. It wasn’t until a follow up session with the therapist six months later that I fully realized what transformation I had gone through.

What I do remember though, is the exact moment when my despair and hopelessness lifted. It was in the summer, early afternoon, I was bikinig home from my job as a mail man on an ordinary day, when it struck me like a lightning; hope. It truly was like removing my hands, pressed tightly against my eyes for so long, realizing I was living in the light. It’s such a vivid, powerful and wonderful moment in my mind that I’m forever grateful for.

This is definately not to say that it’s easy to remove those hands or that I blame myself for not doing it earlier. I needed to go through that period in my life. I needed to have those experiences. Or else, I wouldn’t be here, be who I am, today. And I’m exactly where I need to be. 

 

With all my love,

Helena