Inlägg

Var bor rädslan?

Jag gick nyligen igenom en utmaning som väckte så mycket rädsla i mig. Den var sådär övermannande och kidnappade mig och skapade en massa tankar som var riktigt skrämmande. Det tog ett tag för mig att identifiera den, att förstå att den var där och inte jag. Det var först när jag ställde mig frågan var den egentligen bodde som jag kunde börja se klart och hantera situationen ifrån en lugnare plats.

Min rädsla kom ifrån minnen av gamla och liknande situationer. Situationer som jag i mitt minne dessutom förstorat och skalat av så att de bara var mörka, vilket nästan aldrig är fallet när det är nu. Rädslan handlade om framtida scenarior jag spelade upp för mitt inre. Jag projicerade rädslan in i en framtid jag inte ville ha. Och i den fantasin var också allt mörkt och jag var maktlös att hantera, vilket nästan aldrig är fallet när det är då. 

Här och nu fanns inte rädslan. Jag var varken under livshot eller i ohanterlig smärta, jag var inte mitt en stormvind eller i ett stort mörkt hål. Jag var på promenad eller liggandes i min varma säng. Jag var på jobbet eller satt i bilen. 

När jag fick syn på verkligheten, som den var, kunde jag lugna mig själv bättre. Jag kunde lägga mina händer på mitt hjärta och försäkra mig själv om att just nu är allt okej och jag är här för dig. 

Oftast bor inte rädslan i nu. Den bor i då eller sen eller båda. Var bor din rädsla? 

Med all min kärlek,

Helena

Lyckan i att bara få vara

Tänk att få bara vara, vara människa. Vilken ynnest. Att vi får vara här, uppleva, lära, erfara och växa. Se molnen dra förbi och årstider växla. Somna på kvällen för att sedan vakna igen nästa morgon, till en alldeles ny dag, en vi aldrig sett förut. Att få känna andetaget röra sig genom kroppen och hjärtat slå. Vilken gåva.

När jag nu håller egen kurs för att dela med mig mer av de verktyg jag har samlat på min längs min väg är det som att sätta ett förstoringsglas på dem alla. De liksom väcks till liv igen och får en helt annan innebörd för mig. En ny dimension. 

You teach best what you most have to learn.

Och mitt i allt detta får jag vara. Bara vara. Varje gång jag landar i ögonblicket är det som att hela världen stannar upp, tiden expanderar och det finns inget annat och ingenting annat behövs. Ge dig själv den gåvan idag, gåvan av närvaro i ögonblicket. Det finns inget annat. 

Nothing to do. Nowhere to go. No one to become. 

Med all min kärlek,

Helena

Om konsten att vänta

Väntan kan vara utmanande. Vänta på tåget, vänta i kö, vänta på helgen, vänta på den försenade kompisen, vänta på provsvar, vänta på att förkylningen ska ge med sig, vänta på bättre tider, vänta på livet. Är du bra på att vänta? Har du tålamod och ro att göra det till en konst? Eller är det kanske bara närvaro som krävs? När vi är i det som är, oavsett vad som kommer härnäst, så väljer vi ju att vara där, och väntan blir sekundär. 

Those who are certain of the outcome can afford to wait, and wait without anxiety. ~ A Course in Miracles

Det är något djupt lugnande i det där citatet för mig. Om vi bara kan odla vår tillit till att det kommer att bli bra, det kommer att bli som det ska, för att det också är som det ska så behöver vi ju inte ägna oss åt väntan över huvud taget. Då kan vi tillåta oss att vila i det som är, här och nu, även om vi kanske önskar oss något annat i framtiden. Men att leva i framtiden innebär att vänta och att vänta är inte att leva för livet är det som pågår nu, inte sen, aldrig sen. 

Jag övar mig i tillit. På perrongen, i mataffären, i vardagen, på restaurangen, innan läkaren ska ringa, i sjuksäng, i magin i nuet, i livet. För jag tror det är ett val, troligtvis ett vi behöver göra om och om och om igen, men ändå, vi väljer om vi ska vänta på livet eller leva i tillit i nu. 


Med all min kärlek,

Helena

Unna dig alltid ett andetag

En av de finaste gåvorna vi fått som människor är vårt andetag. Det är så enkelt, så självklart, men det betyder inte alltid att vi drar fördel av det.

Jag försöker se till att unna mig andetag så ofta jag kan. Medvetna andetag. Innan jag ska ta ett beslut. Innan jag reagerar. Innan jag pratar. Medan jag lyssnar. Det är mitt bästa knep för att komma tillbaka hit. För mig är det vägen mellan hjärna och hjärta. När jag unnar mig andetag tar jag bättre beslut. Att bara stanna upp ett andetag hjälper att gå från att reagera till att medvetet agera. Det får mig att tala från hjärtat och det gör mig till en aktiv lyssnare. 

Det är enkelt, det är nära, det är gratis, det finns alltid där. Unna dig ett andetag. 

Med all min kärlek,

Helena

There’s no there there, when we get there, there is somewhere else

Det är så lätt att fastna i ”om bara”. Men det finns inget där när vi väl är där, det finns bara här, och nu. 

Vad är det man säger, med en fot i dåtiden och en fot i framtiden så pissar vi på nutiden. Släpp taget om då, och sen, och var på den enda stället du kan, här och nu, i just det här ögonblicket. Det är bara här magin finns, påverkansmöjligheterna, kraften och makten. Det är bara nu vi kan leva, och nu, och nu. 

Med all min kärlek,

Helena

Tänk om just det här ögonblicket är helt perfekt

När jag känner mig helt övermannad av en situation, känsla eller tanke så försöker jag alltid hitta tillbaka till det innevarande ögonblicket. Det lugnar alltid ner mig.

Tänk så här; Just nu, i just det här specifika ögonblicket, hur ser ditt liv ut? Om du rensar bort alla tankar om det som har hänt eller framtiden, allt som du tror att du behöver tänka på eller processa. Släpp taget om dina känslor kring en situation, person eller ett problem. Försök rensa bort allt.Fokusera sedan på vad som faktiskt sker just nu; Vad ser du? Känner du någon lukt? Smakar något? Hör du något? Utan dömanden. Var bara uppmärksam. Observera. När jag gör det här så kan inte annat än notera att allt är perfekt, just nu (vilket förstås är ett dömande i sig själv). Och när jag går djupare så inser jag att det här är mitt liv och min verklighet. Alla dessa triljoners ögonblick adderade tillsammans, vilket skapar ett ganska vidunderligt liv.   

 Med all min kärlek,

Helena

Genom att vara närvarande i nuet kan jag skjuta upp obehagliga känslor

Har du någon gång reflekterat över hur mycket tid du spenderar i det som har hänt eller det om ska hända i förhållande till tiden du spenderar i nuet? Jag läste någonstans att när vi spenderar en fot i dåtiden och en i framtiden så pissar vi på nutiden. Klockrent. Och när vi tänker efter så inser vi ju att nuet faktiskt är det enda vi har.

Jag börjar nog först nu inse hur mycket nytta jag har haft av min mindfulness- eller medvetandeträning. Hur mycket rikare mitt liv har blivit i takt med att jag har blivit bättre på att vara här och nu. Visst, jag kan ibland medvetet ägna mig åt dagdrömmar och härliga fantasier om vad som ska hända framöver och glädja mig åt underbara minnen men jag försöker vara medveten om när jag gör det och också då uppmärksamma att jag kanske missar magiska ögonblick just nu. Jag försöker även ägna mindre och mindre tid åt oro eller ångest eller åt att älta det som redan har varit.

Ju bättre jag blir på att vara i det som är, utan att döma, desto mindre tid ägnar jag åt att vara nervös eller orolig över något som ligger framför mig. När jag börjar tänka på något som ligger framför mig och märker att exempelvis oron kommer och hälsar på så försöker jag aktivt tänka igenom om det finns något jag kan göra för att minska oron just nu eller så väljer jag, oftast genom mitt andetag, att komma tillbaka till här och nu. Till där jag är just då och jag märker att oron inte finns i nutiden, den finns i framtiden, om framtiden. Varje gång jag gör det så minskar glappet till den situation jag faktiskt oroar mig för automatiskt och jag får mindre och mindre tid över för obehagliga känslor. Helt plötsligt var situationen här och nu, jag hanterar den och sen är den över, utan att jag har behövt lägga en massa energi på negativa känslor kring den.

På det här sättet kan jag liksom skjuta upp de obehaglia känslorna närmare och närmare den situation som jag känner oron ikring och jag behöver ägna mindre och mindre tid åt den. Det kanske låter komplicerat men det är faktiskt väldigt enkelt. Här och nu sitter jag och skriver de här orden. Jag känner mina fingrar mot tangentbordet. Jag hör trädens sus. Jag känner smaken av kokosvattnet jag just drack. Jag ser att orden formas på skärmen framför mig. Det är allt. Här finns inget annat. Bara nu.

Jag säger inte att det är enkelt. Jag säger att det är möjligt. Om du vill. Prova!

  
Med all min kärlek,

Helena