Inlägg

Jag tror vi behöver provprata mer

Uttrycket kommer ifrån Björn Natthiko Lindeblad och den underbara nya podden Björn & Navid – provprata. En annan beskrivning av det är att skriva i blyerts och inte i bläck, än, för vi är inte säkra.

Jag tror vi behöver provprata mer. Vi bär alla på en massa olika tankar och känslor som ibland är motstridiga, ibland är otydliga, ibland känns läskiga. Vi har fördomar. Vi har rädslor. Att våga prata om dem med människor vi litar på tror jag är ett viktigt steg för att förstå dem bättre.

För några veckor sedan hade jag ett så fint samtal med en nära vän. Vi hade diametralt olika ståndpunkter i en fråga till att börja med men sedan provpratade vi, i flera timmar, och när vi avslutade samtalet var vi lite närmre varandra än vi var från början. Ingredienserna i samtalet var aktivt lyssnande, tillit, nyfikenhet, en vilja att förstå och en öppenhet att ändra åsikt.

Ibland går vi och bär på en massa tankar och funderingar som bara behöver få komma ut, i en trygg miljö, där vi bara kan provprata och känna hur det känns, höra hur det hörs och kanske bli kärleksfullt ifrågasatt. Jag tror att det är ett steg till mindre fördomar, mer sanning, din sanning och ett mer moget samtalsklimat.

Med all min kärlek,

Helena

Kärleken är konstant

Jag såg nyligen Collateral beauty med bland andra Will Smith och Keira Knightley. Tänkvärd film. Karaktären som Will spelar förlorar sin dotter och går in i en djup depression och blir världsfrånvänd. Efter några år börjar han skriva brev till Kärleken, Tiden och Döden eftersom han tycker sig ha en hel del otalt med dem alla tre. Efter ett tag börjar de alla dyka upp i hans liv som karaktärer som han kan samtala med (och skälla på). Ett av hans samtal med Kärleken dyker ofta upp i mitt minne. 

Han skriker på henne att hon har svikit honom och att han aldrig kommer lita på henne eller välja henne igen. Hon svarar något i stil med; Ja, jag fanns där i din dotters skratt, men jag finns också här, i din smärta, du kan inte välja bort mig. 

Så sant och bra uttryckt. Kärleken finns i och omkring oss alltid, den kan ta olika form och uttryck men kärleken är konstant. Att en person försvinner ur vårt liv är inte samma sak som att kärleken försvinner. Den kanske byter form eller tar mindre utrymme under en period, men den finns alltid där. Brist på kärlek handlar ofta om ett överskott av rädsla. Men om vi bara vågar öppna ögonen för det och ta emot så finns den överallt omkring oss. 

Med all min kärlek,

Helena

Vem vill du vara nu? 

Mitt motto för det här året är: Var Helena.  För mig innebär det att våga vara mer av mig, inte be om ursäkt så mycket och inte fundera så mycket på vad andra ska tycka. Men det handlar också om att acceptera det jag inte är istället för att forcera mig i situationer jag tycker jag borde passa in i, trivas i eller tycka om. Att helt enkelt vara mig själv, så mycket som möjligt, så ofta som möjligt. 

Samtidigt tror jag att det finns en viss valfrihet kring vilka vi vill vara, därför ställer jag mig även ofta frågan – vem vill du vara nu? 

När snön har fallit och jag är först ut genom porten – vem vill jag vara då? Den som skottar trots att ingen ser eller den som skyller på att jag har bråttom? När en kollega uttalar sig nedsättande om en person som inte är närvarande – vem vill jag vara då? Den som hänger på för att passa in eller den som står upp för den som inte kan försvara sig? När veckan har varit tuff och jag kommer innanför dörrn med resväskan i hand – vem vill jag vara då? Den som slänger mig i soffan och moffar det som finns hemma eller den som tar lite extra tid att packa upp, röja undan, tända ljus och laga mat med kärlek, för min egen skull? 

Vi har ett val i varje situation. Givet att du är du, vem vill du vara? 

Med all min kärlek, 

Helena

Agera eller prokrastinera

Det är lätt att fastna i analys, i reaktion eller i ren apati när vi ställs inför en utmaning eller något som känns obehagligt. Det är lätt men inte särskilt bekvämt. 

Jag hade nyligen en situation i mitt liv som verkligen skavde. Jag vaknade med en obehagskänsla och ångesten kom över mig varje gång jag kom att tänka på det. Där är det inte skönt att vara. I den typen av situationer försöker jag leva som jag lär och välja ett av tre; förändra, lämna eller acceptera. I mitt fall kunde jag förändra delar av situationen, släppa taget om en annan del och till slut fick jag acceptera det jag varken kunde förändra eller lämna. Men det var nog själva agerandet som gav mig energi igen, eller i alla fall, täppte till läckaget. 

Vi kan alltid göra något. Även om vi inte har makt över hela situationen och inte kan förändra andra människor så kan vi alltid göra något. Om inte annat ändra perspektiv, förlåta eller be om förlåtelse, släppa taget eller acceptera. 

Gör det du kan för att minska på obehaget, energiläckaget, för att städa runt ditt eget hus. Gå inte omkring i obehaget i flera veckor utan att agera. Be om hjälp om det behövs. Prata ut. Våga visa dig svag. 

Med all min kärlek, 

Helena

Våga vara andlig!

Vi lever i ett samhälle där ordet Gud oftast tillskrivs kristendomen och många väljer bort religioner idag eftersom de ofta misstolkas, används för att kontrollera människor och hemska handlingar utförs i religioners namn.

Religioner behöver andlighet men andlighet behöver inte religioner. Du kan välja att tro utan att välja religion. Jag tror inte att Jesus var kristen, Mohammed muslim och Buddha buddhist när de knallade omkring här, religionerna skapades efter dem för att försöka sammanfatta all den visdom de spred omkring sig. Och som allt som människan skapat, vi kan vinkla det åt alla möjliga håll. 

Fler och fler törstar efter en djupare mening, efter vägledning och tillit men vill inte inrätta sig i religionernas system, det är okej. Våga vara andlig ändå! 

Våga be om hjälp, våga lyssna på svaren. Våga lyssna inåt istället för alltid utåt. Våga lita på känslan, på intuitionen, på vägledningen. Våga utforska din andlighet, på ditt sätt. 

Med all min kärlek, 

Helena

We’re rarely lazy, we’re simply afraid

Det finns bara två val, tillstånd eller perspektiv och det är kärlek eller rädsla. Det som inte är kärlek är rädsla. Så enkelt är det. Fast inte så enkelt ändå. Människor är inte elaka, dömande, hotfulla, arga eller orättvisa för att de gillar det, de är det för att skydda sig själva från något de är rädda för, något de vill undvika. En människa som känner sig trygg, bekräftad och älskad har inget behov av att utagera mot någon annan. Det samma gäller dig och mig. 

Ett stort område som ofta väcker mycket rädsla är förändring. Det okända, oavsett hur mycket potential som finns gömt där, gör oss osäkra. Ofta stannar vi hellre i välbekant smärta än kastar oss ut i det okända. Men det finns en gräns – när smärtan att stanna kvar överstiger rädslan för det okända, då hoppar vi. 

Vill du ha till en förändring i ditt liv som du inte riktigt får till? Vill du bryta ett mönster eller slå in på en ny väg? Vet du att det är dags att lämna fast du helt enkelt inte förmår dig att ta steget? 

Börja med att ställa dig frågan vari rädslan ligger. Visa medkänsla med dig själv och den del av dig (ofta det lilla barnet) som blir vettskrämt av blotta tanken. Våga gräva vidare i ”vad är det värsta som kan hända?” om och om igen och se vad du finner där. Kanske kan det nyfikna utforskandet ge dig ett nytt perspektiv. Kanske väljer du fortsatt att stanna där du är. Kanske är du inte redo än. Men alldeles oavsett brukar insikten om att det är rädsla det handlar hjälpa oss att vara lite snällare mot oss själva. Så är det i alla fall för mig. Prova!

Med all min kärlek,

Helena

Det enda sättet att respektera privilegiet att vara jag

Jag tillhör den generation som haft det bäst ställt hitills, bäst förutsättningar och störst överlevnadschans. Av den här generationen tillhör jag dessutom den procenten som har det allra bäst, genom utbildning, resurser, trygghet och förmåga. Med den insikten och vetskapen kan jag göra två val, antingen kan jag dränka mig i skuld, varför just jag och spela liten eller så kan jag ta vara på chansen som jag fått. Leva, lära och dela med mig. Våga stå i mitt ljus och lita på att andra inte låter sig bländas utan istället slår på sitt eget ljus. Jag älskar Marianne Williamssons sätt att uttrycka det från den fantastiska boken A return to love.

Our deepest fear is not that we are inadequate. Our deepest fear is that we are powerful beyond measure. It is our light, not our darkness that most frightens us. 

We ask ourselves, Who am I to be brilliant, gorgeous, talented, and fabulous? Actually, who are you not to be? You are a child of God. 

Your playing small does not serve the world. There is nothing enlightened about shrinking so that other people will not feel insecure around you. We are all meant to shine, as children do. 

We were born to make manifest the glory of God that is within us. It is not just in some of us; it is in everyone and as we let our own light shine, we unconsciously give others permission to do the same. 

As we are liberated from our own fear, our presence automatically liberates others.

Gå ut och lev ditt liv och låt ditt ljus inspirera andra att våga stå i sitt, utan dimmer.

Med all min kärlek,

Helena

Den som vågar möta sig själv är den modigaste som finns 

Jag tycker mig ibland höra en jargong om att de som yogar och mediterar flyr från verkligheten eller håller på med flummerier. För mig är det precis tvärtom. 

Att på riktigt våga möta oss själva kräver mod, mycket mod. Att våga möta vårt mörker och ta ansvar för det är något av det viktigaste vi kan göra och det är också därifrån vi kan förändra världen. Hur ska den som inte vågar möta sig själv våga möta en annan människa, på riktigt? 

Ibland kan det vara minst lika läskigt att möta vårt ljus, vår potential och kärleken som bor inom oss alla och som kan omvandla allt. Det är inte alltid lätt att sålla ut bruset för att möta sig själv men det börjar alltid med viljan att komma dit, ett beslut att stanna upp och titta inåt. 

Jag säger inte att det är lätt, jag säger att det är möjligt. Och kom ihåg, det är ingen konst att vara modig om man inte är rädd. 

Med all min kärlek,

Helena

Guds gåva till dig är den du är, respektera gåvan genom att ge den tillbaka 

Vi föds alla rena, sanna, ärliga och unika. Jag älskar att observera barn i treårsåldern bara vara, utan ursäkter. En liten tjej jag känner klev härom veckan in i rummet där vi andra suttit och väntat på henne ett tag. Hon hade varit fullt upptagen av ett eget projekt, men när hon behagade så kom hon och exklamerade stolt; Nu är jag här!, med utslagna armar, som om vi alla tacksamt nu skulle få njuta hennes närvaro. Vilket vi förstås gjorde. Hur kan man inte? 

Samtidigt har jag svårt att föreställa mig en vuxen person göra likadant. Och kanske är det inte önskvärt och definitivt inte normativt beteende. Men det är något med den där självklarheten hos ett barn som jag önskar att även vuxna kunde/ fick/ lyckades/ ville behålla.

Vi föds som vårt sanna jag, utan skydd. Stora delar av uppväxten och framför allt tonåren ägnas sedan åt att slipa bort kanter, passa in, skyla över,  mimikera andras beteende, dölja, förstå och anpassa oss till gällande samhällsnorm, för att sedan resten av livet försöka hitta tillbaka till oss själva igen. Hitta vårt sanna jag. Vårt naturliga tillstånd. Vår unika uppsättning. Våra egna talanger och förmågor. 

Det är förstås som det ska, det med. Hur skulle världen se ut om inte bara barn utan även vuxna basunerade ut sina känslor och behov närhelst de ville? Om alla levde ut sina egenheter till höger och vänster utan en tanke på eventuella konsekvenser för andra? Det skulle troligtvis bli kaos och det är inte det jag förespråkar. 

Men, skulle vi kunna vara mera av dem vi är, hitta arenor och forum för att leva ut det, samtidigt som vi lär oss att passa in i samhället och vara solidariska och inlyssnande till vår omgivning? Kan vi hitta sätt att våga visa mer av oss själva och samtidigt ge andra tillåtelse att göra detsamma? Skulle vi våga lita på att det finns en naturlig ordning som skapar sann balans först när alla verkligen gör sin grej? Tänk om vårt mod att visa hela oss själva, det vackra och det fula, skulle leda till större närhet mellan människor istället för tvärtom? 

Hur kan vi uppfostra våra barn till att fungera i de samhällen som vi lever i samtidigt som de får utveckla sina unika talanger och personlighetsdrag? Hur kan vi hjälpa våra tonåringar att stå emot grupptryck och våga vara sig själva? Hur kan vi stötta oss själva och andra runt omkring oss i att hitta tillbaka till kraften och styrkan att vara autentiska och stå i sitt ljus?

Guds gåva till dig är den du är och de talanger du har fått, respektera det genom att vara den du är och dela med dig av dig själv och dina talanger till andra. 

 
Med all min kärlek,

Helena

When the time is on you, start and the pressure will be off

Jag älskar den här aforismen från The Five Yogic Sutras of the Aquarian Age av Yogi Bhajan. Världen är i ständig förändring, det är det enda som är konstant. Vi behöver förändras med den. Att växa och utvecklas, ibland, invecklas, är en del av att vara människa. Förändring.

Ibland gör vi motstånd. I alla fall jag. Det är obekvämt, men jag gör det för att jag tror att det är tryggare än att ta emot förändringen. Det stämmer inte. Det är motståndet som gör ont. Det är insikten som låter vänta på sig tills jag tar första steget. Det börjar med mig, som vågar, som tar steget. 

When the time is on you, start, and the pressure will be off. Inom vilket område behöver du släppa motståndet? Var behöver du välkomna förändring? Vilket steg kan du ta idag? 

 Med all min kärlek,

Helena