Inlägg

Du är så klok! 

Jag får ofta den fina komplimangen ”du är så klok”. Men när jag tittar på mitt eget liv vissa dagar så undrar jag allvarligt hur någon skulle kunna tycka att jag är klok. 

You teach best what you most have to learn. 

Min fantastiska terapeut sa det där till mig för många år sedan när jag beundrande lyssnade till allt klokt hon hade att säga och drog slutsatsen att hennes liv måste vara perfekt. 

Det är lätt att titta på andras liv och bara se ytan, det genomtänkta, polerade och representabla. Det är också lätt att dras med i trender, i vad alla andra gör, vilja följa samhällsnormen, passa in. Jag tror vi alla behöver bli lite bättre på att lyssna in, att följa vår egna vägledning och att sträva efter att leva som vi lär. Att känna vad som är sant för oss och inte bara proklamera det för världen (läs: sociala medier ;)) utan faktiskt integrera det i varje dag, i vårt egna liv. 

Wisdom is learning to follow your own advice. 

Du vet vem du är. Du vet vad som är viktigt för dig. Du känner dina värderingar, jag lovar. Och om du tror att du inte vet så handlar det bara om att lära sig lyssna. Kanske inte så bara alla gånger, men djupt där inne, i din kärna, där finns svaren, dina svar.

Med all min kärlek,

Helena

En berättelse om tillit

Jag fortsätter att öva mig i tillit. Även om jag inte vet hur stora delar av det här året kommer att se ut för mig, (vilket vi ju aldrig faktiskt vet men jag är van att i alla fall ha en mycket tydligare plan) så känner jag mig lugn, omhändertagen, vägledd. Men det kräver att jag checkar in, släpper taget och är närvarande om och om och om igen. 

Jag blev härom dagen påmind om en underbar berättelse om tillit som jag ska försöka återge så gott jag kan. 

En andlig varelse satt och konverserade med Gud om huruvida det var dags för ett nytt mänskligt äventyr eller inte. ”Det är ju så tufft i jordelivet, jag vet inte om jag pallar” men Gud svarar: ”Oroa dig inte, jag kommer vara med dig hela vägen, i varje steg.” Så den andliga varelsen bestämde sig för att komma till jorden för en mänsklig erfarenhet. Hon gick genom livet med både glädje och sorg och lärde sig massor. När tiden var ute satt hon återigen vid Guds sida och såg tillbaka på sitt liv. Det visade sig som spår i sanden och, mycket riktigt, för varje fotspår fanns också Guds fotspår precis bredvid. Men under de perioder som varit tuffast i hennes liv upphörde plötsligt ett av spåren och endast ett par fötter lämnade spår i sanden. Hon vände sig frågande till Gud och sa: ”Du lovade ju att du skulle finnas där för mig, varje steg på vägen. Men när jag hade det som tuffast så övergav du mig, då fick jag gå själv.” Men Gud svarade: ”Tvärtom, när du hade det som tuffast, då bar jag dig.” 

Det är något djupt lugnande i det här berättelsen för mig. Även om det ibland kan kännas som att vi är fullständigt övergivna så är vi aldrig det. Vi behöver bara lita, släppa taget och lyssna på vägledningen. 

Med all min kärlek, 

Helena

Våga vara andlig!

Vi lever i ett samhälle där ordet Gud oftast tillskrivs kristendomen och många väljer bort religioner idag eftersom de ofta misstolkas, används för att kontrollera människor och hemska handlingar utförs i religioners namn.

Religioner behöver andlighet men andlighet behöver inte religioner. Du kan välja att tro utan att välja religion. Jag tror inte att Jesus var kristen, Mohammed muslim och Buddha buddhist när de knallade omkring här, religionerna skapades efter dem för att försöka sammanfatta all den visdom de spred omkring sig. Och som allt som människan skapat, vi kan vinkla det åt alla möjliga håll. 

Fler och fler törstar efter en djupare mening, efter vägledning och tillit men vill inte inrätta sig i religionernas system, det är okej. Våga vara andlig ändå! 

Våga be om hjälp, våga lyssna på svaren. Våga lyssna inåt istället för alltid utåt. Våga lita på känslan, på intuitionen, på vägledningen. Våga utforska din andlighet, på ditt sätt. 

Med all min kärlek, 

Helena

Landa tillbaka i dig själv

Det är lätt att svepas med i andra människors liv, i andras problem eller börja kopiera andras tankesätt, särskilt när vi lever nära varandra. 

Hitta ett sätt att landa tillbaka i dig själv, lyssna inåt, följ din egna kompass. Lita på din vägledning. Du vet vilken väg som är din, våga lita på den vetskapen. 

Lyssna på andra, be om råd, men ta ansvar för dina val och dina beslut. 

Visa empati, lyssna, finns där, men ta inte över någon annans ryggsäck eller problem. Du är ansvarig för dina tankar, känslor, ageranden och reageranden, låt andra ta ansvar för sitt. Du kan inte förändra någon annan och ingen annankan förändra dig. 

Landa tillbaka i dig själv, där finns din sanning. 

Med all min kärlek,

Helena

Använd kompassen!

Jag vet att jag skrivit om detta många gånger tidigare men det har verkligen blivit väldigt tydligt för mig den senaste tiden, vi har en inre kompass. 

Den inre kompassen talar ofta till oss genom våra känslor. När du känner olust, du känner dig obekväm, frustrerad eller dränerad så är det ofta din kompass som ber dig att justera riktningen i ditt liv eller fokusera på andra saker. Känslor av vällust, inspiration, förväntan, glädje, energi och längtan, då har du kompassen helt rätt inställd, fortsätt på den vägen, gör mer av det. 

Det låter väldigt enkelt och det är väldigt enkelt, fast svårt ändå. Vi lever alla med en massa normer, förväntningar, roller och krav, och när kompassen ber oss att bryta oss loss, bryta normen eller möjligtvis få någon att höja på ögonbrynen, det är då det kan bli lite tufft. Gör det ändå! Följ kompassen. Du vet vad du behöver göra. 

Med all min kärlek,

Helena

Konsekvensen av välfärdssamhället 

Jag jobbar i ett stort globalt företag och får ibland frågan; Hur kommer det sig att svenskarna är så mycket utbrända? Jag har aldrig riktigt haft något bra svar på det där men kan samtidigt observera hur mina kollegor i Frankrike eller USA jobbar 65-70 timmar i veckan utan någon egentlig semester, år ut och år in, utan att bli sjuka. Handlar det om läkare som sjukskriver för lätt? Det faktum att vi inte är lika beroende av våra jobb för vårt väl och ve som man är i många andra länder? Handlar det om att vi är så rädda för konflikter att vi blir otydliga vilket minskar känslan av kontroll hos individen? Ja, det finns många teorier men jag kom nyligen över nedan bild som jag tror kan vara en del av förklaringen. 

 
På y-axeln ligger traditionella kontra sekulära värderingar och på x-axeln överlevnad kontra självförverkligande, dvs hur högt upp vi ligger på Maslows behovstrappa. Sverige ligger högst upp i högra hörnet. Vi har trygghet, mat, tak över huvudet, utbildning och nog med pengar att åka på semester. Samtidigt har de flesta lämnat kyrkan och många är ateister och vårt samhälle och kultur ger oss enormt mycket frihet och inte särskilt mycket riktlinjer eller tydliga normer. För mig innebär det att vi har en förväntan på oss att göra något extraordinärt av våra liv utan någon helst vägledning i hur det ska gå till eller vad som är rätt och fel. Fantastiska nyheter och en enorm frihet kan man tycka, men även en enorm press. 

Att ha alla möjligheter att vara superlycklig och samtidigt uträtta stordåd kombinerat med en tro att det är var man och kvinna för sig själv i ett individualistiskt samhälle kan nog göra vem som helst utmattad. Många skulle nog önska att någon bara kunde berätta för dem vad de skulle göra/ välja/ vara, särskilt i tonåren. 

Jag tycker mig dock se en trend mot mer och mer andlighet, att människor söker mening och sammanhang. Kanske är det en nödvändighet. En annan strömning går samtidigt mot downsizing, förenkling, nedkoppling och närvaro. Kanske kommer Sverige ha en helt annan placering på skalan om några år, vad vet jag, men ibland tycker jag bara att det är skönt att ha en graf att luta sig mot.

Med all min kärlek,

Helena

Våga lita på vägledningen

När jag ser tillbaka på mitt liv och de upplevelser jag haft, de människor jag mött, de platser jag varit på och de lärsomar jag fått blir jag alldeles tagen av mönstret jag ser. Jag skulle kunna skylla på tillfälligheter, på slumpen, men jag vet att det är mycket större än så, jag har blivit vägledd. 

Den där kursen jag tog när jag hade fått sparken där jag träffade den där personen som rekommenderade den där utbildningen där jag träffade en av mina själsfränder som berättade om det där retreatet där jag träffade den där mindfulnessläraren som gav mig så mycket att jag kom tillbaka igen och lärde känna den där raw food kocken som inspirerade mig att våga testa och hitta tillbaka till passionen i maten och höll den där cleansen där jag träffade mina meditationsänglar och den där inspiratören som skrev den där bloggen om den där holistiska hälsocoachen som nu är min coach. Ni vet alla vilka ni är. Det fanns en plan för allt detta och alla andra fantastiska ”sammanträffanden” i mitt liv långt innan jag själv kan se mönstret. Det finns också en underbar fortsättning som jag idag inte vet någonting om. 

Jag har tillit. Jag litar på magkänslan. Jag ber om vägledning. I A course in Miracles finns en fin bön jag ofta läser när jag känner mig vilsen och inte vet vilket mitt nästa steg är; What would you have me do? Where would you have me go? What would you have me say, and to whom? Svaren kan se ut på lite olika sätt men de kommer alltid. Ibland förstår jag det först senare, men jag märker att ju mer jag litar på vägledningen desto tydligare blir den. 

Litar du på att det finns en vägledning? Tror du att det finns en plan för dig? 

 
Med all min kärlek,

Helena

Tecken från universum

Det finns de som säger att när siffran 111 (vilket är numret i ordningen på det här inlägget) dyker upp så är det ett tecken från änglarna som säger att universum är i linje med ditt liv. Vi behöver vara medvetna om våra tankar och känslor i den stunden eftersom det vi tänker och känner kommer att manifesteras i våra liv.

Så, vad tänker du på just nu? Är det en tanke eller känsla som är empowering, som hjälper dig att leva det liv du vill leva? Om inte, kanske det är dags att ändra den till något som stöttar dig.

Jag har alltid trott på tecken även om avsändaren av tecknet har förändrats under min livstid. När jag var liten älskade jag att vandra omkring i skogen och leta efter tecken, och jag valde alltid väg efter min intuition. Och jag hittade alltid min väg och små mirakler längs den.

Jag tror än idag, och troligtvis ännu tydligare än då, att universum kommunicerar med oss på olika sätt. Jag tror att fjädrar är tecken från änglarna som berättar att vi har deras stöd. Jag tror att ett mynt på gatan är ett tecken på god lycka. Men främst tror jag unviersum kommunicerar genom min intuition och min inre vägledning. När jag behöver ta stora beslut vet jag att det blir bäst om jag tystar ner bruset. Ibland ställer jag frågan högt och får någon form av tecken för vilken väg jag ska gå. Det faktiska tecknet kan vara vad som helst, det är vad min intuition säger mig om tecknet som är det viktiga för mig.

Känner du att du har en vägledning? En inre GPS? Om du inte utforskat det ännu, ställ din fråga eller be om vägledning, vad som händer kanske förvånar dig.

Some say that when the numbers 111 show up it’s a message from the angels saying that the universe is aligned with our life. We also need to be aware of our thoughts and feelings at that very moment, because they will manifest in our lives.

So, what’s on your mind right now? Is it a thought or feeling that is empowering to you, helping you to live the life you want to live? If not, you might want to change it to something that is supporting you.

I’ve always been a believer of signs. However, the origin of the message might have changed under my lifetime. When I was a kid I loved walking around in the woods looking for signs, taking the direction I felt I was urged to. Always finding my own ways and little miracles along the way. 

Still today, and maybe stronger than ever, I believe the universe is communicating with us in various ways. I believe that feathers are messages from the angels, telling me I’m supported. I believe finding a coin is a sign of good luck. But most of all I think it communicates through my intuition and my inner guidance system. Whenever I need to make a decision I know the best results always come when I quiet down. Sometimes I ask a question out load and I will get some sort of sign on what to do. The actual sign can be anything, it’s what my intuition tells me about the sign that is most important to me. 

Do you feel you have a support system? An inner GPS? If you haven’t explored it, just ask your question or for help, what happens might surprise you.  

With all my love,

Helena

Tro kallas tro för en anledning

Jag växte upp i en kristen familj och spenderade de flesta av mina söndagar i kyrkan. Även om jag inte tror på allt som står i Bibeln så är jag så tacksam för det stöd min tro alltid har gett mig.

I tonåren behövde jag ofta försvara min tro av olika anledningar. När jag kände som att jag blivit intryckt i ett hörn av människor som ville ha vetenskapliga bevis och logiska resonemang för vad jag hävdade att min tro gjorde för mig hade jag alltid samma svar: Jag kan inte säkert veta att min tro är på riktigt. Men det absolut värsta som kan hända är att när jag dör, så händer ingenting, jag ligger där och ruttnar i jorden. Då kan vem som helst komma och knäppa mig på näsan och säga ”Jag sa ju det, din tro var inte på riktigt” och de är välkomna då, jag bryr mig inte. Det enda som då har hänt är att jag har fått leva ett helt liv i trygghet.

Min tro växer sig starkare varje dag och min religion är Kärleken. Jag tror på en högre makt, universum, Gud, alltet, änglar, vadhelst du vill kalla det. Det hjälper mig och guidar mig och ger mig tecken varje dag. Jag vet inte om det jag tror på är på riktigt, jag har inga logiska fakta, fast många andliga sådana. Tro kallas för tro av en anledning.

I grew up in a Christian family, spending most of my Sundays in church. Even though I don’t believe in everything that is written in the Bible I’m forever grateful for the support my faith has always given me. 

When in my teens I often had to defend my beliefs for various reason. Whenever I felt cornered by people wanting logic reason or scientific proof for what I was claiming my faith did for me, I always had the same response: I can’t know for a fact that my beliefs are true. But the absolute worst thing that could happen is that when I die, nothing happens and I lay there rotting in the ground. Then, whoever wants to come and tell me ”I told you so, your faith was all a lie”, are very welcome, I won’t mind. The only thing that would have happened in that case is that I will have lived a whole life feeling loved and taken care of”.

My faith is growing stronger everyday and my religion is Love. I believe in a divine order, the Universe, God, a higher power, angels, whatever you want to call it. It helps me and guides me and gives me signs daily. I don’t know that what I believe is true, I have no logic facts, although lots of spiritual ones. Faith is called faith for a reason. 

 

With all my love,

Helena